Det är tufft nu
Jag älskar min unge över allt annat, hon är mitt lilla hjärta. Utan henne kan jag inte leva, men ibland undrar jag om utmaningarna man utsätts för under småbarnstiden egentligen är ett straff?
Ibland känns det så.
Är det mitt trytande tålamod, mina kanske orealistiska förväntningar om hur det är att ha barn, eller är Jacklin ett ovanligt krävande barn?
Barns gnällighet, sömnbekymmer, ändrade aptit och mammighet kan kopplas samman med utvecklingssprång eller tandsprickning osv, osv. De flesta beskriver dessa språng som att deras annars solstråleliknande och hela-nätter-sovandes barn för ett par dagar blir på dåligt humör och sedan är de tillbaka till sitt vanliga jag igen, några nya kunskaper rikare.
Ibland känns det så.
Är det mitt trytande tålamod, mina kanske orealistiska förväntningar om hur det är att ha barn, eller är Jacklin ett ovanligt krävande barn?
Barns gnällighet, sömnbekymmer, ändrade aptit och mammighet kan kopplas samman med utvecklingssprång eller tandsprickning osv, osv. De flesta beskriver dessa språng som att deras annars solstråleliknande och hela-nätter-sovandes barn för ett par dagar blir på dåligt humör och sedan är de tillbaka till sitt vanliga jag igen, några nya kunskaper rikare.
För Jacklin är det helt annorlunda, hon är på det där dåliga humöret jämt och för några dagar lyser hon upp och är en glad unge. Sover hela nätter gör hon aldrig och nu verkar det som att hon är på väg ner i en dip igen. Det blir alltså ännu värre än annars. Hon vill bäras hela tiden, gnäller konstant under vaken tid, och går inte med på att sova i sin säng ALLS. Hon vill sova i famnen fast ändå inte. Hur bär man sig åt då?
"Än så länge" är det mest nätterna som krånglar, och det kanske inte är hela världen egentligen, men just nu sitter jag seriöst och funderar på om jag och pappan ska ta varannan natt och varannan natt få sova ut på hotell.
Det är tufft nu.
Kommentarer
Trackback
