Jacklin och mamman

I lördags packade jag ner Jacklin i vagnen och for till min farbror i Södertälje. Det är en resa på strax över en timme. Byten, hissfärder och väntetider mellan tunnelbana och pendeltåg ej inräknade.
Kände mig en smula kallsvettig över resan, speciellt den 43 min långa restiden med pendeltåget. Tunnelbanan kan man ju ändå kliva av och ta nästa för att skona de andra resenärernas trumhinnor om Jacklin skulle få för sig att bjussa på en liten truddelutt. Pendeltåget är det värre med, avgångarna är glesare, bra mycket glesare. Det är liksom inte värt att kliva av och vänta på nästa när det innebär kanske 3 ggr så lång skrikattack än att ta alltihop på en gång.

Anledningen till att hon skriker? Ligga i en vagn som står stilla går för sig bara en liten stund, sedan rör det sig för lite för att hon ska vara nöjd. Att sitta i knät går väl också bra till en början, men helst vill hon stå upp. Men i 43 minuter? Aldrig. Inte ens nappen duger i såna lägen. Hon är en otålig liten dam, som ska underhållas hela tiden, annars...

Resan dit gick hur bra som helst. Hon sov på tunnelbanan och satt i mitt knä på pendeltåget, fullt upptagen med att äta upp knogarna.

Resan hem var ett enda långt fipplande med henne ståendes, hoppandes och sittandes i knät, liggandes på axeln. Det enda jag inte provade var att låta henne hänga knäväck. Det gick ändå relativt bra, hon MUUU-ade och HOHO-ade några gånger. Vid ungefär halvtid steg det på en pappa med sitt barn i ca 7-8-månadersåldern. Hon hejjade och försökte prata med Jacklin som gnällde och pep lite tillbaka, fast det var väl kanske menat åt mig.

Distration är i alla fall nyckelordet.

Väl hemma satt hon i pappans knä och skrattade åt honom för första gången. Kärlek!