Jacklin och mamman

Vad lätt det är att skapa vanor hos bäbisar! Men skapar man vanorna för sin egen skull eller för bäbisens?

När Jacklin var nyfödd tyckte jag att den enda amningspositionen som funkade för henne var när jag låg ner på sidan i sängen. Hela nätterna låg vi så, alla tre, raklånga och på högkant i en 120's säng. Jacklin åt och smaskade och somnade till slut. När hon somnat ordentlig lyfte jag över henne till hennes säng och hon sov vidare.
Jag fick ont i kroppen av att ligga stilla så länge, även om jag vissa gånger somnade ifrån jag med. Vi höll på på det här viset i några veckor, tänkte att det var så Jacklin ville ha det, tills hon en natt började protestera mot att ligga så nära mamma. Äta gick bra, men inte somna. Hon lärde sig att vifta med armarna och benen och en och annan snyting fick hon in. Med facit i hand tyckte jag nog att ligga ner och amma var himla skönt för då kunde jag somna till utan att det gjorde något.
Ska vi vara riktigt ärliga så somnade jag varje gång...

Jag insåg att det inte kunde fortsätta. Jag började sitta i soffan i vardagsrummet med nersläckta lampor. Och när hon somnat, försiktigt lägga henne i hennes säng. Det kändes som att man hade huvudrollen i en dålig skräckfilm.

Att hitta en tröttblek och rufsig halvnaken kvinna småsnarkandes med en högljutt sugandes bäbis i knät där i det becksvarta mörkret hade skrämt bort vilken inbrottstjuv som helst.

Jag gav upp även det efter ett tag och gick över till att sitta på sängkanten och amma. När hon ätit klart och känner sig mätt somnar hon lätt in och då är det ju bara att lyfta över henne till hennes säng. Jag har kommit underfund med att så här har hon varit ända från början.

När/om hon vaknar på natten för att äta somnar hon lätt om igen, men att få henne att somna på dagen och kvällsnattningen har inte varit det lättaste. Visst, hon somnar i babysittern när jag gungar den. I bärsjalen när jag går runt med henne i den. I barnvagnen när vi är ute och går. Men den gemensamma nämnaren är att hon då gungas till sömns, vilket alltså innebär att vi måste gunga henne till sömns på armen vid varje nattning. Det är ju inte hållbart i längden. Dessutom bryter tösen ut i smärre panik när vi äntligen vågar lägga ner henne i hennes säng, för tänk vad svårt det är för henne att somna om när det inte gungar något där i sängen. I början behövde hon ju inte det där gunget alls eftersom hon somnade bredvid mig i sängen, så den vanan är vi skyldiga till själva.
Igår tränade vi Jacklin på att somna i famnen utan armgunget, och det gick faktiskt ganska bra. Idag hoppas vi att det går ännu bättre!

Ja, och så det här med nappen då. Det var ett himla örs med att få henne att ta napp överhuvudtaget och eftersom den i många lägen får henne att sluta gnälla och skrika så ser vi än så länge napp som en god vana och inte en dålig. Men när det är dags att vänja henne av med den lär vi får ett helvete skulle jag tro.