Jacklin och mamman

OBS! LÅNGT INLÄGG!

Klockan 15.30 den 7:e februari hade jag 4 minuter mellan värkarna och fick åka in till förlossningen. Vid det laget var värkarna inte så jättejobbiga, men nog stod jag och flåsade mig igenom dem.
Vid undersökningen visade det sig att jag bara var öppen 1,5 cm och blev ordinerad att ut och gå en sväng. Vi gick ut i den smällkalla vintern och tog oss till den stora entren. Köpte en korv med bröd på Pressbyrån och fick med nöd och näppe ner den. Den smakade inte speciellt gott.
Nu var värkarna riktigt jobbiga, de kom väldigt tätt också och vi bestämde oss för att gå tillbaka till förlossningen.
Knappt 3 cm var jag öppen och barnmorskan gjorde en hinnsvepning. Fy fan vad det gjorde ont! Bäbisens hjärtslag rusade i höjden och låg stundtals runt 190. Jag mådde dåligt.
Två från förlossningen kom och hämtade oss så att vi skulle få bli inskrivna och inlagda på ett förlossningsrum. På vägen dit frågade de om jag var öppen för ryggbedövning, jag flåsade fram att jag var beredd att ta allt de hade.

Värkstormen tilltog och ryggbedövning beställdes. Under tiden använde jag lustgas. Vattnet togs och det var lite mekoniumfärgat. Stackars bäbis var stressad.
Lagom tills narkosläkaren skulle lägga ryggbedövningen hade jag så ont att jag kräktes upp den där äckliga korven. 10 minuter senare var jag som i himlen. Ryggbedövning is the shit!
Bäbisens hjärtslag lugnade ner sig, likaså värkarna och öppningsfasen. Värkstimulerande sattes in och jag fick prova att ligga i olika ställningar för att det skulle hända något. Ståendes på knä, ståbord (inte populärt hos bäbisen, hjärtslagen sjönk jättemycket), boll, pall, liggandes på sidan, liggandes på rygg, tillbaka till knästående. Hela tiden ökades det värkstimulerande droppet och klockan tickade iväg.

Vid 1 på natten var jag äntligen öppen 9 cm, men det dröjde ända till 05.09 innan krystvärkarna kom, snacka om långdraget! Jag kallade på barnmorskan och sade att antingen fick hon fylla på bedövningen eller så måste hon undersöka och kolla om det var något på gång där nere för nu gjorde det ont! Janne låg vid det laget på saccosäcken på golvet och vilade men kom snabbt på fötter när barnmorskan glatt meddelade att nu skulle det bli bäbis. En krystvärk kom och jag ville använda lustgasen, men jag skulle trycka på istället sade barnmorskan. Vilken känsla att få krysta! Att äntligen få jobba mig igenom värken genom att trycka istället för att bara ligga och ta emot den.
Hela tiden ropade barnmorskan att jag var jätteduktig, men att jag skulle ta i ÄNNU hårdare, jag som tyckte jag tog i allt jag hade. Jag kände bäbisens huvud komma längre och längre ned, ett enormt tryck kände jag, och krystade jag på så kände jag ingen smärta. När hjässan var framme så fick jag känna efter med handen. Varmt, mjukt och hår! Blev med ens varse om att jag faktiskt höll på att föda fram mitt barn, och fick lite extra krafter när jag ombads att ta i ännu hårdare än jag tidigare gjort.

Efter ytterligare en krystvärk, antagligen den fjärde, sade jag att jag inte kunde trycka på mer, men då sade Janne att det var så nära nu tills bäbisens huvud var ute.
Jag tog i för kung och fosterland och klockan 05.26 den 8:e februari efter 5 krystvärkar var hon ute, vår lilla flicka! En hal och varm liten kropp som fick ligga på mitt bröst en kort stund innan de lyfte bort henne för att kontrollera hennes andning.
Allt var ok och hon lades tillbaka till bröstet och Janne fick klippa navelsträngen.
Vi fick ligga kvar hela förmiddagen inne på förlossningsrummet innan vi fick ett eget rum inne på BB. Vi småslumrade alla tre, bara befann oss i nuet, jag med vår nyfödda dotter innanför nattlinnet mot mitt bröst.

Hon var 51 cm lång och vägde 3450 g. Massor av mörkt hår hade hon också!

Våran prinsessa Jacklin, världens sötaste tjej!