Jacklin och mamman

Vi var i Handen igår jag och Jackie. Min bästa vän Anna bor där med sin karl, son och bonusdotter. Sonen Melwin är snart 6 månader och kommer nog att bli en av Jackies bästa lekkamrater när hon växer upp. De visar väldigt mycket intresse för varandra redan nu, men de kanske bara är förundrade över att de plötsligt har en bäbis framför sig som inte är deras spegelbild. 

Den värsta krisen verkar vara över. Förhoppningsvis. Dock är hon lika mammig som tidigare, om inte ännu mammigare. Det förväntar jag mig nästan att hon kommer vara ett halvår till...nu kanske jag tar i, men det är mer reelt att tänka så än att tro att det vänder vilken dag som helst.

På grund av Jacklins något...ehum...labila humör har jag sett till att vi haft och kommer att ha fullbokade dagar den här veckan. Ute bland folk har hon inte tid att vara grinig, hon är fullt upptagen av att busa och charma.

I måndags mitt under matlagning och samtal med mamma fick jag meddelande från Sofi i mammagruppen där hon frågade om vi skulle med henne och Aston till Öppna förskolan. Hade verkligen ingen lust, ingen ork heller, så jag bjöd över dem hit istället. När vi kommit överens om tid och så kom jag med ens på att besök innebär mer örs än ett besök på Öppna, så lite hann jag ångra mig innan det var dags att sätta fart inför deras visit. Maten till Jacklin stod på spisen och skulle hällas upp i burkar, det skulle diskas ett helt berg med disk, dammsugas, Jacklin skulle ha mellis och sova eftermiddag, jag skulle duscha, sängen bäddas och så hade jag lovat att baka en kladdkaka. Allt detta skulle jag hinna på 1,5 tim! Och jag klarade det! Stackars Jacklin var alldeles förtvivlad över att jag hade tid för allt annat än att bära omkring på henne.
Trots stressen innan var deras visit det trevligaste på länge. Det var faktiskt skönt att vi bara var hemma och folket kom till oss.

Ett skepp kommer lastat med skitmycket spunk.

Om det blir lika inatt som det var natten till idag så får jag spunk. Hon verkar ha växtvärk eller oro eller irritation i kroppen så hon kan verkligen inte ligga stilla. Och grinar till gör hon också, blir förbannad och kickboxar både pappan och mig. Vänder sig helt om, kryper under våra kuddar, det tar aldrig slut! Jag fattar inte att hon kan ha så mycket energi på dagen eftersom hon sover så dåligt på natten, för inte kan hon väl göra allt det här i sömnen och fortfarande sova gott? Jag sover i alla fall inte gott. Blä. Det är så att hon inte nöjer sig speciellt länge med att vaggas i min famn och sedan läggas ner i sin säng, hon ska ligga bredvid mig. Men det är ändå inte helt bra enligt henne eftersom hon använder oss som boxbollar. Hur gör man då när ungen vaknar hundra miljoner gånger på natten?
Jag undrar så varför hon är så här nu, om det ÄR ett utvecklingssprång eller om det är tänder på gång? Jag är trött i alla fall och hoppas innerligt att detta vänder snart. Jag längtar tillbaka till tiden då hon sov i sin säng och det räckte med att ge henne nappen och stryka henne över håret så att hon somnade om.
Stackars Jackie, det är jobbigt att vara liten.

Läser man innehållsförteckningarna på barnmatsburkarna man köper i butik så innehåller de flesta skummjölk eller grädde. Nu vill ju vi försöka utesluta mjölk helt och hållet ur Jacklins kost. Vi har ingen aning om hur pass allergisk hon egentligen är, men att hon får prickar och rodnader i ansiktet och ibland även på halsen och i nacken av mat med mjölk i vet vi med säkerhet.
Imorgon ska jag ringa och boka uppföljning på allergiutredningen på uppmaning av BVC-sköterskan, det är viktigt tycker hon, men jag antar att vi kommer att få samma svar som förra gången; undvik mjölk ett tag och prova igen längre fram för att se hur hon reagerar. Och så får vi ytterligare recept utskrivet på Nutramigen som vi kan använda i matlagningen för att Jacklin ska få i sig tillräckligt med kalcium.

På grund av att det då kommer finnas så få alternativ att köpa av burkmaten så har vi nu bestämt att vi ska prova göra egen barnmat. Då vet vi vad hon får i sig, dessutom ska det vara hemskt mycket billigare att laga själv och det är ju bara ett stort plus. I stort sett blir det antagligen att vi gör samma mat till henne som till oss själva, men utan salt och mjölkprodukter. Det finns ju till exempel havremjölk och havregrädde att använda istället om man vill ha den där lite redda maten. Att krydda och salta maten efter att man tagit undan den del som ska vara till henne är ju inte heller så svårt.

Vi körde igång idag med lunchen. Den första hemlagade barnmaten blev kyckling och grönsaksgryta med ris. Kyckling, tomat, gul paprika, gul lök, riven morot och champinjoner frästes i rapsolja. Lite vitpeppar och finhackad persilja. Pudra mjöl och så en skvätt vatten för att få en såsig konsistens. Blandade i kokt ris. Mixade sedan till lagom små bitar. Konsistensen blev mycket torrare än burkmaten så Jacklin spottade ur en del och det gick trögt att äta.

Burkmaten innehåller mest vatten och så har man tillsatt risstärkelse för att få en mer geleaktig konsistens. När det var dags för middag provade jag därför att späda ut maten med vatten och reda med majsstärkelse. Blev kanon! Så av det lilla som jag gjorde idag blev det hela 6 portioner mat!

Idag var det min tur att snällt kliva upp med lillskruttan. Redan klockan 06 bestämde hon sig för att jag hade sovit klart, men jag låg och spelade död i säkert 45 minuter innan jag hade samlat tillräckligt med krafter att ta mig ur sängen. Väl uppe bryggde jag mig en balja kaffe och vispade ihop lite gröt till tösen. Fick nåt ryck att hon skulle få sova förmiddagstuppluren ute i friska luften och pappan skulle få vara lite själv här hemma en stund, så på med overall på henne, nya dösnygga jackan på mig, och mössa och hela fadderullan. Det var ju smällkallt ute, dock inte minusgrader. Ut med vagnen med lite hjälp av pappan och så bar det iväg.

På nätterna vaknar Jacklin och kommer inte till ro i sin säng. Jag får då lyfta över henne till vår säng så får hon fortsätta sova där. Eller ja, sova och sova, hon sparkas och snurrar runt och det verkar inte vara helt bekvämt egentligen att ligga mellan oss. Frågan är väl om det blir för varmt eller för trångt eller om hon störs av oss eller vad det kan vara. Hemskt rörlig är hon i alla fall. 
När jag ändå tänkte byta sängkläder i hennes säng slog tanken mig. Om det är mamma hon vill ha så är det mamma hon ska få, PLUS att hon slipper ligga i vår säng mellan oss.
"Hur tänker du nu?", hör jag dig tänka. Jo, jag lägger tillbaka hennes kudde som hon inte haft på ett tag, och lindar tröjan som jag sovit i inatt runt kudden. Nu kommer ju kudden att lukta mamma, kanske hon kan komma till ro själv innan hon ens hinner fundera vart fan mamma tog vägen.

Jag kan säga som så att jag lade Jacklin i hennes säng, preparerad med den mammadoftande kudden halv tolv, klockan är nu strax efter ett och hon sover fortfarande...

Jacklin är 36 veckor gammal. Jag behöver nog inte säga så mycket mer än så...

I dag är en sån dag när hjärtat svämmar över av kärlek för allt det fina som jag får uppleva varje dag.

Vi skulle rita teckningar idag tyckte jag. Satte igång klassisk musik att lyssna på samtidigt, vässade kritorna och snodde en bunt papper från pappans skrivare.
Förstår inte hur jag tänkte få henne att sitta stilla och medvetet föra kritan över pappret och därmed skapa mästerverk efter mästerverk, för en unge med mer myror i rumpan får man ju leta efter!
Hennes "teckning" fick några svaga streck, mest troligt pga att jag försökte få henne att greppa kritan med udden åt rätt håll istället för att stoppa den i munnen som allt annat hon har för handen. Sedan knölade hon ihop pappret och sög bort ett hörn. Det var det försöket det.
Jag förstod att om det skulle bli några teckningar så fick jag göra dem själv, så jag ritade några enkla figurer som jag sedan visade henne och uttalade vad de hette högt och hon verkade tycka att det var skoj. Under tiden rev hon fram DVD-filmerna och spelen, knölade ihop de färdiga teckningarna som jag hade gjort och kastade bort kritorna. Till slut ansåg jag att det var färdigritat så vi kröp på golvet, rullade runt och jagade varann istället.

Vi hade precis vilat lite nu på morgonkvisten och jag lyfte över Jacklin till våran säng. Vi låg och myste och babblade lite. Så tittar hon på pappans sida av sängen och säger "Pappa!". Jag sa då att han är iväg och jobbar, då sa hon "Pappa" igen. 

"Mamma" - Check!

Förkylningen håller i sig, men nu börjar jag trappa ner på nässprayen rejält. Både för min del och Jackies. Trots förkylning så måste man ju ut och röra på sig. Vi har varit ute och promenerat så att Jackie fått sova sin tupplur ute i friska luften. Känner mig lite höstdeppig så det är skönt att komma ut och rensa skallen lite. När kroppen värker och man fortfarande har någon kilometer kvar att gå så vet man att man gjort det bra. 

Vi blev förresten med dubbelsäng igår! 2 st 80x200 sängar, bredare fick inte plats i sovrummet för att spjälsängen och sängbordet också skulle få plats. Klockan 02 inatt ropade Jackie efter att få bli upplockad och hon fick prova att sova i den nya sängen. Det var hur rymligt som helst! Äntligen slipper vi ligga och trängas i en 120's säng! Dock känns det som att jag ändå måste ligga på sidan för att tösen ska bli nöjd. På så sätt känner hon väl bäst att jag är kvar vid hennes sida. Så trots ny, rymlig och skön säng vaknade jag med ryggvärk i vanlig ordning. Att ligga i samma ställning i flera timmar sliter på kroppen. Pappan har en teori om att hon är så här jollig för att hon är inne i en mammig period. Hon behöver mig nära nära dygnet runt. Hoppas han har rätt.

Hela morgonen och förmiddagen har hon ropat "Ma ma ma" efter mig, och så kryper hon efter mig överallt. Hon vill helst bli buren, men har inte ro i kroppen att sitta stilla i min famn. Hon rör sig HELA TIDEN, till och med när hon sover. Idag klättrade hon nästan ur bärsjalen när vi var iväg och handlade. Inte lätt att hålla henne i styr när man samtidigt måste kånka två tunga kassar. Hon har kanske vuxit ur sjalen helt enkelt.

Snormonstret är här och han har byggt bo Jacklins näsa. På nätterna kryper han ut och väsnas och gör så att Jacklin inte kan sova.
Försöker så gott jag kan med både saltlösningsdroppar, näsdroppar och nässpray, men när ungen inte kan fräsa ut det där jobbiga så får det liksom ta den tid det tar. Nässug? Jamen eller hur. Jacklin börjar sprattla och skrika så fort jag ens tänker tanken på att dra bort nåt litet snorspår under näsan, hon ser det på min blick verkar det som. Näsan är något jag inte får röra. Att jag fixar att spruta in droppar och nässpray är väl därför något av ett mysterium. Jag hoppas helt enkelt att åtminstone lite grann hamnar i näsborrarna.
Nässug kan man nog bara använda på spädisar som inte lärt sig vända på huvudet ännu, och det kunde Jacklin göra redan samma dag som hon föddes.

Kl 9.30 idag var vi på BVC för 8-månaderskontroll. Ungefär exakt samtidigt födde Cissi sin dotter på Karolinska i Solna, samma sjukhus som Jacklin föddes. Häftigt!
Cissi är en gammal klasskompis till mig och det visade sig alltså att hennes känningar om att hon bar på en liten jänta stämde. Det är något alldeles speciellt att som mamma få en dotter, och nu har vi det gemensamt jag och Cissi.

Det gick bra på BVC. För en gångs skull kändes det som att det fanns tid att prata lite extra med sköterskan.

Inatt sov Jackie i vår säng från klockan 21 ungefär. Hon ville absolut inte sova i sin egen, oklart om det var på grund av separationsångest eller en analkande förkylning. Ja, nu är vi förkylda igen jag och Jackie. Pappan däremot är frisk som en nötkärna.

Idag blir Jacklin hela 8 månader! Tiden går alldeles för fort och vi försöker att verkligen njuta av varenda sekund med världens finaste Jacklin, för det är ju sant som det är sagt; den här tiden kommer aldrig tillbaka.

Jacklin står upp mer än hon sitter ner. Kryper runt gör hon i och för sig mer än hon står. Ligga ner på rygg vid blöjbyte och på- och avklädning är nog bland det värsta hon vet för hon gallskriker och vrider sig som en mask då. Vi börjar fundera på om up & go blöjor vore nåt. Att tvätta och torka ordentligt när hon står lite vingligt låter som en krånglig uppgift, men det är väl en träningssak. Hon står ju inte helt själv ännu, vi kanske ska vänta tills dess. Vi får helt enkelt stå ut med att önska att vi hade en extra arm när vi ska byta blöja på henne.

Spjälsängen som hon sover i har jag nu sänkt för andra gången. Det finns tre lägen att sätta sängbotten på, det översta hade vi tills hon kunde ställa sig upp på alla fyra. Nu nådde sängkanten henne till bröstet och risken fanns ju att hon skulle råka stapla ihop täcket och mjukdjuren så att hon tog sig över med huvudet före. Därför sänkte jag till det nedersta läget häromdagen. Enda nackdelen är att mina armar inte riktigt räcker till för att kunna lägga henne ner utan att störa hennes sömn för mycket.

Ja, hon får fortfarande vaggas till sömns i min famn på kvällarna. Försöken att få henne att somna själv i sin säng går åt skogen varje gång. Kanske är det för att vi känner att vi hellre har ett barn som somnar tryggt och lugnt i famnen, med sina fingrar inkörda i min mun eller näsa än att hon gråter sig till sömns med armarna uppsträckta mot mig. Många tycker att man ska stå på sig så att barnen ska lära sig, men jag klarar bara inte av det. Jag vill inte att hon ska känna sig sviken och övergiven. Jag som trodde att jag inte skulle bli en så blödig mamma.

Tänk om jag alltid kunde hålla mina armar om henne så kanske hon skulle sova bättre än hon gör, men det är svårt när armarna inte räcker till.

Igår kom vi äntligen hem till Stockholm och pappan igen. Jösses vad längtanssjuk och sliten jag var! Orsaken till tröttheten var främst att jag fick sova så lite de sista två nätterna. Sammanlagt blev det nog inte mer än 4-5 timmar. En 3,5 timmes resa med ett byte och jättemycket packning på det och man blir ju helt knäckt.