Jacklin och mamman

Jacklin står upp mer än hon sitter ner. Kryper runt gör hon i och för sig mer än hon står. Ligga ner på rygg vid blöjbyte och på- och avklädning är nog bland det värsta hon vet för hon gallskriker och vrider sig som en mask då. Vi börjar fundera på om up & go blöjor vore nåt. Att tvätta och torka ordentligt när hon står lite vingligt låter som en krånglig uppgift, men det är väl en träningssak. Hon står ju inte helt själv ännu, vi kanske ska vänta tills dess. Vi får helt enkelt stå ut med att önska att vi hade en extra arm när vi ska byta blöja på henne.

Spjälsängen som hon sover i har jag nu sänkt för andra gången. Det finns tre lägen att sätta sängbotten på, det översta hade vi tills hon kunde ställa sig upp på alla fyra. Nu nådde sängkanten henne till bröstet och risken fanns ju att hon skulle råka stapla ihop täcket och mjukdjuren så att hon tog sig över med huvudet före. Därför sänkte jag till det nedersta läget häromdagen. Enda nackdelen är att mina armar inte riktigt räcker till för att kunna lägga henne ner utan att störa hennes sömn för mycket.

Ja, hon får fortfarande vaggas till sömns i min famn på kvällarna. Försöken att få henne att somna själv i sin säng går åt skogen varje gång. Kanske är det för att vi känner att vi hellre har ett barn som somnar tryggt och lugnt i famnen, med sina fingrar inkörda i min mun eller näsa än att hon gråter sig till sömns med armarna uppsträckta mot mig. Många tycker att man ska stå på sig så att barnen ska lära sig, men jag klarar bara inte av det. Jag vill inte att hon ska känna sig sviken och övergiven. Jag som trodde att jag inte skulle bli en så blödig mamma.

Tänk om jag alltid kunde hålla mina armar om henne så kanske hon skulle sova bättre än hon gör, men det är svårt när armarna inte räcker till.