Sovmorgon i 30 minuter

Snormonstret är här och han har byggt bo Jacklins näsa. På nätterna kryper han ut och väsnas och gör så att Jacklin inte kan sova.
Försöker så gott jag kan med både saltlösningsdroppar, näsdroppar och nässpray, men när ungen inte kan fräsa ut det där jobbiga så får det liksom ta den tid det tar. Nässug? Jamen eller hur. Jacklin börjar sprattla och skrika så fort jag ens tänker tanken på att dra bort nåt litet snorspår under näsan, hon ser det på min blick verkar det som. Näsan är något jag inte får röra. Att jag fixar att spruta in droppar och nässpray är väl därför något av ett mysterium. Jag hoppas helt enkelt att åtminstone lite grann hamnar i näsborrarna.
Nässug kan man nog bara använda på spädisar som inte lärt sig vända på huvudet ännu, och det kunde Jacklin göra redan samma dag som hon föddes.

Eftersom hon inte kan sova i det här tillståndet bestämde hon sig för att ställa sig upp och skrika efter mig precis när jag hade somnat i går kväll. Yrvaken och något irriterad över att jag skulle behöva ligga bredvid den här snörvlande och konstant vridande och vändande tösen en hel natt lyfte jag över henne till våran säng. Uppstyckad sömn var vad jag förväntade mig och var vad jag fick.

Vrida bäbis rätt så hon slipper ligga onödigt nära pappans farliga fötter. Dra fram hennes arm som ligger fastklämd under hennes kropp. Leta nappjävel för fyrtitolfte gången. Få en spark i magen. Daskad av bäbisarm i ansiktet. Vända mig själv så jag blir av med den värsta likstelheten. Vända tillbaka för Jacklin tycker det var den sämsta idén jag någonsin kommit på. And so on, and so on.

Ett litet huvud med stort yvigt hår flåsade över mitt ansikte. Blaff! En handflata rätt över ögat. "MMMMM!!!" *snörvel*

Snormonstret.

Klockan var tjugo i fyra och Jacklin var jättepigg. En och en halv timme, ett blöjbyte och en omgång saltlösningsdroppar senare somnade hon om på min arm, liggandes på mage.

Kan hända att jag tvärdäckade här, men man kan ju aldrig vara riktigt säker. Jag kan lika gärna ha legat vaken och fnissat av övertrötthet och outagerade aggressioner och sedan fått en blackout. Hursomhelst var klockan halv åtta nästa gång jag väcktes av snormonstret.
Pappan klev upp då och tog med sig henne in i badrummet där hon tiggde åt sig en dusch tillsammans med honom. 30 ljuvliga minuter helt själv i den ofantligt stora 120:s sängen! Jag somnade och drömde två drömmar. Den bästa sömnen på hela natten. Jag känner mig nästan som människa igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0