Den JÄTTELÅNGA promenaden - En berättelse
I vanliga fall brukar Jacklin få sin frukost vid 08 och sova en liten stund vid 09. Promenader brukar då inte bli av förrän efter hon har sovit den där lilla stunden, eller snarare efter lunchen som är vid 11. I morse gjorde vi lite annorlunda. Frukosten fick hon vid samma tid som vanligt, men jag lyckades hålla henne vaken fram tills strax före 10 då jag hade bestämt att vi skulle ta en långpromenad. Tanken var att Jacklin skulle sova en längre stund i vagnen så att dagstupplurarna så småningom kan förläggas till två tillfällen istället för tre som det är nu. Någon gång ska det ju ändras i rutinerna.
På med varma kläder. Extra tröja och mössa även på mig. Och så bar det av.
Mammans status: Blek och lite småfrusen. Pigg.
I väntan på John Blund pysslade Jacklin med lite napptricks.
Väl ute vid Drottningholm...
...sov Jacklin som en prinsessa.
Fasen vad Stockholmare har bråttomt överallt förresten, till och med en snigel anklagade mig för att gå långsamt och tyckte jag skulle skaffa mig en LGF-skylt. Ska han säga...
Tänk att bullerplank kan vara vackert.
Här bjussas det på äpplen.
"Hur jävla långt har jag gått egentligen? Till Karibien??" Men det var bara en namnskylt.
Allé vid Åkeshofs slott. Otroooooligt vackert när det börjar skifta i höstens glödande färger. Längtar tills dess. Nu är det fortfarande grönt.
Vi vek in på en skogsstig så att Jacklin skulle få sova till sus i träden denna gången med. Den här skogen bjöd inte bara på sus, det fanns en osynlig bänk också.
Jacklin vaknade förstås alldeles för tidigt, vi hade bara kommit halvvägs på den tänkta sträckan. Jag kände mig lite kluven över om vi skulle börja bege oss hemåt eller fortsätta.
Till saken hör att Jacklin inte hade gjort nummer 2 på morgonen som hon alltid brukar. Jag visste att om vi fortsatte skulle det innebära att jag skulle behöva kolla henne vid varje grymtning. Att byta en bajsblöja ute i det kyliga vädret är ju inte så himla kul det heller.
Jacklin tyckte jag var störtlöjlig.
Så det var väl bara att flina och se glad ut och gå vidare. Mammans status: Rosa, uppvärmd, ganska nöjd som det är men orkar lite till.
Dagens fundering; Sen när har jag haft en smilgrop??
Blev akut kissnödig och Jacklin hade grymtat lite väl misstänkt ett par gånger. Övervägde att traska in i ett skogsparti och "vattna lite" och kolla om det blivit något nummer 2. Ängby camping låg dock väldigt lämpligt till så vi gick dit istället och lånade en toalett.
Jacklin höll på att fnissa ihjäl sig åt sitt eget "låtsasbajseri".
Vi svängde av ner mot Mälaren, där finns ett jättefint promenadstråk längs med vattnet.
Efter ett antal uppförsbackar var jag nu helt svettig. Mammans status: Knallröd, trött, nu vill jag hem.
Jag måste ha sett hemskt rolig ut för Jacklin skrattade skadeglatt åt mig när jag kämpade uppför backarna.
Alla backar avklarade och långt, långt där framme ser man höghuset som är en utmärkt punkt för hur jävla långt det är till Brommaplan. 1 km är det dit. Har traskat i 8 km nu så benen är som spagetti.
Jacklin som nu hade varit vaken större delen av promenaden blev förbannad och kastade ilskna blickar på mig. Vred sig som en mask och såg verkligen ut att undra varför vi inte var framme snart. Inget säger "Men rör på häcken käring" mer än en unge som gått förbi skrikstadiet och istället sitter tyst och glor på en.
Så jag joggade resten av biten hem. Du är ju inte riktigt frisk, tänker du nu, eller hur? Men jodå, jag joggade. Så här ser jag ut när jag joggar med barnvagnen i ena näven och kameran i den andra.
Hemma. Mammans status: Död.
Jacklin status: Glad, hungrig och leksjuk, såklart.
Och så har sagan bara börjat...
På med varma kläder. Extra tröja och mössa även på mig. Och så bar det av.
Trodde ju förstås att hon skulle somna direkt. Det gjorde hon inte.
Mammans status: Blek och lite småfrusen. Pigg.
I väntan på John Blund pysslade Jacklin med lite napptricks.
Väl ute vid Drottningholm...
...sov Jacklin som en prinsessa.
Fasen vad Stockholmare har bråttomt överallt förresten, till och med en snigel anklagade mig för att gå långsamt och tyckte jag skulle skaffa mig en LGF-skylt. Ska han säga...
Tänk att bullerplank kan vara vackert.
Här bjussas det på äpplen.
"Hur jävla långt har jag gått egentligen? Till Karibien??" Men det var bara en namnskylt.
Allé vid Åkeshofs slott. Otroooooligt vackert när det börjar skifta i höstens glödande färger. Längtar tills dess. Nu är det fortfarande grönt.
Vi vek in på en skogsstig så att Jacklin skulle få sova till sus i träden denna gången med. Den här skogen bjöd inte bara på sus, det fanns en osynlig bänk också.
Jacklin vaknade förstås alldeles för tidigt, vi hade bara kommit halvvägs på den tänkta sträckan. Jag kände mig lite kluven över om vi skulle börja bege oss hemåt eller fortsätta.
Till saken hör att Jacklin inte hade gjort nummer 2 på morgonen som hon alltid brukar. Jag visste att om vi fortsatte skulle det innebära att jag skulle behöva kolla henne vid varje grymtning. Att byta en bajsblöja ute i det kyliga vädret är ju inte så himla kul det heller.
Jacklin tyckte jag var störtlöjlig.
Så det var väl bara att flina och se glad ut och gå vidare. Mammans status: Rosa, uppvärmd, ganska nöjd som det är men orkar lite till.
Dagens fundering; Sen när har jag haft en smilgrop??
Blev akut kissnödig och Jacklin hade grymtat lite väl misstänkt ett par gånger. Övervägde att traska in i ett skogsparti och "vattna lite" och kolla om det blivit något nummer 2. Ängby camping låg dock väldigt lämpligt till så vi gick dit istället och lånade en toalett.
Jacklin höll på att fnissa ihjäl sig åt sitt eget "låtsasbajseri".
Vi svängde av ner mot Mälaren, där finns ett jättefint promenadstråk längs med vattnet.
Efter ett antal uppförsbackar var jag nu helt svettig. Mammans status: Knallröd, trött, nu vill jag hem.
Jag måste ha sett hemskt rolig ut för Jacklin skrattade skadeglatt åt mig när jag kämpade uppför backarna.
Alla backar avklarade och långt, långt där framme ser man höghuset som är en utmärkt punkt för hur jävla långt det är till Brommaplan. 1 km är det dit. Har traskat i 8 km nu så benen är som spagetti.
Jacklin som nu hade varit vaken större delen av promenaden blev förbannad och kastade ilskna blickar på mig. Vred sig som en mask och såg verkligen ut att undra varför vi inte var framme snart. Inget säger "Men rör på häcken käring" mer än en unge som gått förbi skrikstadiet och istället sitter tyst och glor på en.
Så jag joggade resten av biten hem. Du är ju inte riktigt frisk, tänker du nu, eller hur? Men jodå, jag joggade. Så här ser jag ut när jag joggar med barnvagnen i ena näven och kameran i den andra.
Hemma. Mammans status: Död.
Jacklin status: Glad, hungrig och leksjuk, såklart.
Och så har sagan bara börjat...
Kommentarer
Trackback
