Jacklin och mamman

Ryggbedövningen gjorde susen, jag kände ingenting och kunde göra precis som barnmorskan sa åt mig, stod på alla fyra, satt på boll, satt på förlossningspall. Pulsen på bäbisen sjönk jättemycket när jag stod upp så gåbordet åkte ut igen. Det blev skiftbyte och äntligen blev vi av med mähä-barnmorskan och besserwisser-sköterskan. De nya var det mera go i, precis vad jag behövde. Trots det tyckte vi båda att det var ett evinnerligt väntande alltihop, med avbrott för påfyllning av ryggbedövning såklart. Öppningsfasen gick otroligt långsamt, men 1 cm i timmen för en förstföderska är helt normalt, så vi höll oss på normalkurvan i alla fall. 

Tyvärr informerades det dåligt om att det var viktigt att jag drack vätska. Ingen i personalen erbjöd någon dryck ochpappan och jag var ju liksom helt upptagna av hela situationen så vi tänkte inte heller på det. I och med att jag hade kräkts upp min "middag" så fanns det inte mycket energi kvar i mig och jag började få feber. Plopp, plopp, två alvedon och stränga order om att dricka vatten och saft.

Dåliga pulsljud från bäbisen plus det mekoniumfärgade vattnet gjorde att det behövdes ett blodprov från hjässan. Barnläkaren vred på stora lampan och pappan var inte sen att tacka ja till erbjudandet om att ta sig en första kik på bäbisens huvud, det var öppet cirka 6 cm nu. Blodprovet var helt ok, så barnläkaren lämnade oss. 

Vi hade ingen tidsuppfattning direkt, men ungefär vid 22 förstod vi att det inte skulle bli något barn den här sidan dygnet.