Jacklin och mamman

Jacklin går mer och mer för varje dag, hon går faktiskt mer än hon kryper och det är så härligt att se! Det känns helt overkligt att vår lilla bäbis går omkring helt själv, med nån leksak i handen, eller som i morse, en stor låda med klossar. Hennes balans blir bara bättre och bättre och hon kan utan problem ställa sig upp från sittande utan att behöva dra sig upp med armarna.

I och med ihållande förkylningar och språng och fadderullan har hon haft nappen i munnen mest hela dagarna, hellre det än att ha henne drivandes omkring i lägenheten och ylar ut sitt missnöje över allt. Tyvärr har det nog bidragit till att hon inte börjat prata så mycket än. Nu försöker vi låta bli att stoppa in nappen i gnällhålet om det inte är absolut nödvändigt, eller läggdags, och faktiskt har hon de senaste dagarna börjat babbla mer. Det är mest dada, nene, baba, abbaj, jaja, hedda, djjj, dsss och adä. Vi kan inte låta bli att skratta när hon står på stora sängen och tittar ut på folket och bilarna utanför sovrumsfönstret, för hon pratar högt med dem och knackar på fönstret. 

Pappan är hemma från jobbet idag, han är sjuk. Jacklin gör sitt bästa för att muntra upp sjuklingen genom att leka cirkusprinsessa.

Denna översikt är främst till för att vi själva ska ha lite koll på Jacklins mattider.

06.30: Välling

09.00: Macka och frukt

11.00: Lunch. 1 matburk + ev. lite frukt

14.00: Välling eller annat lämpligt mellanmål

15.30: Middag. 1 matburk

18.00: Välling eller gröt

Sätter mig precis ner i soffan med en kopp kaffe och tror att Jacklin är mig i hasorna. Ser att hon är i hallen, hennes kalufs sticker upp ovanför kanten på resväskan som står lite i vägen. Hinner tänka att det är något som inte stämmer, innan det slår mig. Hon står på nåt! På bakdäcket till barnvagnen! Hon håller i sig i handtaget och med ens ser klinkersgolvet ut som rena dödsfällan. Oj vad bråttom jag fick ut i hallen för att ta ner henne. Hon bara flinade.
Tidigare idag hade hon fullt sjå att försöka klättra upp på handtaget till lådan under ugnen, och i skrivande stund står hon och försöker komma upp på tv-bänken.
Jag tror minsann att vi har fått en klätterapa i familjen.

Har jag sagt att Jacklin älskar majs? Hon plockar de guldgula kornen med sina små fingrar och stoppar dem i munnen med ett så nöjt uttryck i ansiktet att man får hejda sig från att ge henne en hel burk åt gången.

Tycker att det inte var länge sen alls som hon var ett litet paket och mest bara tittade på oss med sina mörkblå ögon, nu förstår hon vad vi säger också. Det är oftast jag som kliver upp med henne på mornarna, och när pappans larm ringt "kliv-upp" så säger jag till henne: Ska du gå och titta om pappa är vaken då? Då kryper hon bestämt till sovrumsdörren som vätter mot köket, öppnar den och ställer sig upp mot sängen för att titta om pappa är vaken. 

Hon förstår också meningen: Ska vi gå och borsta tänderna? Då säger hon: Mmm, och tittar mot badrummet. Ställer mig mitt på golvet och sträcker ut handen mot henne. Då går hon själv mot mig, tar min hand och så går vi tillsammans och borstar tänderna.

Hon är en stor tjej nu.

1 vecka och 5 dagar, så lång tid är det tills vi ska flytta. Det kommer att flytta in en annan hyresgäst i den här lägenheten efter oss, redan den 1:a februari faktiskt, så vår flytt får ske före dess. Den 31:a januari kommer de hit och besiktigar lägenheten och då ska vi vara utflyttade och ha städat klart. Förhoppningsvis kommer vi kunna flytta på eftermiddagen den 30:e och kan städa då på kvällen alt. förmiddag den 31:a. Ja, allt hänger på att hyresgästen i lägenheten vi ska flytta till kan ändra sina planer lite. Det ordnar sig nog.

Att flyttstäda är inte det allra enklaste när man har ett barn som hänger en i hasorna hela tiden, men vi tar lite i taget och har redan börjat med den grövsta städningen. Knäskurat klinkersgolvet i köket och i badrummet, även under badkaret. Dragit fram kylskåpet och skurat där och ugnen är urstädad. Dessutom har jag putsat fönstren, till och med på utsidan. Det var ju plusgrader, då är det ok.

Idag ska jag försöka dra fram spisen och städa där bakom och städa ovanpå överskåpen i köket. Tänk om jag haft flyttkartonger nu så jag kunde packa ner porslin och sånt som vi inte använder dagligen.

Jodå, jag har minsann hunnit pyssla en hel del idag, för jag har ordnat kalasinbjudningar till Jacklins 1-årskalas också! Tråkiga vita kuvert som skulle innebära söndervikta inbjudningskort går ju inte, så jag gjorde egna kuvert.

Appropå Jacklins likhet med ängeln på bilden jag monterade i en tavla idag så kollade jag upp det lite mer noggrannt. Jag måste säga som moster Katarina, det är skrämmande likt.

När jag flyttade till min första egna lägenhet köpte jag tavlor på IKEA som jag då tyckte var jättefina. De har hängt med på varje flytt sedan dess fastän jag inte varit så förtjust i dem. Som tur var så är det bara affischer insatta i ramar med glas så det är lätt att byta motiv. Dessvärre har jag varit hemskt lat när det gäller de tavlorna så de har hängt inne i sovrummet och sett tråkiga ut.

Men nu är det slut med det! Jag letade upp fina bilder på nätet och skrev ut dem. Varje bild består av två A4-papper så det blev en del klipp-och-klistra. Vände på de befintliga affischerna och använde de vita baksidorna som bakgrund. Jag själv är väldigt nöjd med resultatet.

Söt ängel som jag tyckte var väldigt lik Jacklin

Det är fascinerande det här med barns utveckling, jag har till exempel läst att det är tillväxten av barnets hjärna som gör att det vaknar flera gånger per natt och att ett barns sömn i princip fungerar tvärtemot en vuxens. För vilken vuxen kan sova ett eller flera rejäla sömnpass på dagen, gå och lägga sig tidigt på kvällen och därefter sova både bättre och längre än om han/hon varit utan sömnpassen och gått och lagt sig senare? 

Vi försöker vara noga med att Jacklin inte skall gå och lägga sig senare än kl. 19, men de veckor som pappan inte är hemma från jobbet förrän 19.20-någongång känns det motigt. Då sover hon också mer oroligt och vaknar tidigt. Nu till exempel har hon somnat jättebra på kvällen vid 19 ungefär och sovit fram till 01 cirka innan hon protesterar och vill komma över till vår säng. Hon har dock vaknat tidigare och tidigare, idag kl. 06. Pust! Det här rimmar ju dåligt med statistiken. 
Det här är ju jättebra med sömn egentligen när man jämför med hur vi har haft det, då vi fick nöja oss med ett par timmar per natt ibland och var sjukligt nära ett sammanbrott. Men vad skönt det skulle vara om hon sov lite längre på morgonen.

Hon kommer ju att få eget rum nu lilltösen. Vi kommer inte göra något åt väggarna alls när vi flyttar in i den nya lägenheten så hon får leva med blå väggar och en blå fondtapet med blå figurer på. Men vem bryr sig? Inte Jacklin i alla fall. Inreder vi med andra färger som bryter upp allt det blå så kommer det nog inte ens märkas att rummet från början var ett pojkrum.

Och äntligen har jag hunnit ta fram kameran mitt under all gå-själv-träning så att jag fångat det på film! 

Hemlagad mat har inte varit Jackies grej tidigare, mest pga konsistensen tror jag, och smaken. Smaken påverkades ganska rejält av att vi enligt rekommendationer tillsatte Nutramigen i maten, det gör vi inte om.

Nu är hon ett riktigt matvrak och äter i stort sett allt. Nu när hon börjar närma sig 1 år också, och därmed kan äta samma mat som vi, så känns det som att det är dags att börja introducera hemlagad mat igen. Vi behöver inte utesluta mjölk heller, och det gör att det känns tusen gånger lättare. Det gäller bara att ha lite tålamod.

Okej. Kyckling. De finaste bitarna från bröstfilé slängde jag ner i en kastrull med smör, vitlökspulver, vitpeppar och paprikapulver. Stekte på det runtom och sedan hällde jag på vatten. 2 dl kanske? Det fick koka några minuter, tills det var genomkokt alltså. Jag finfördelade ingenting innan. Det smakade gudomligt och ramlade isär fint när jag tog upp bitarna ur buljongen, vilken jag använde i currysåsen tillsammans med smör, mjölk, mjöl och lite grädde. Ja, och så curry förstås. Det blev jättebra smak på såsen. Ris till. 

Smakprov.

Konsistensen var tydligen för tjock så jag rörde i lite vatten så att det blev såsigare. Det gick bättre, men riset och kyckligbitarna spottade hon ut efter att hon sugit i sig vätskan ur tuggorna.

Jacklins första tand. Den ligger precis under tandköttet i nederkäken, beredd att spricka fram när som helst. Gud så spännande!

Igår blev Jacklin 11 månader enligt kalendern. Konstigt det där när man i början räknar veckor och dagar, till slut blir det så många veckor att hålla reda på att man struntar i det helt och räknar månader efter datum. 

Jag känner mig en smula obekväm med kladd och sånt när det handlar om att lära Jacklin att äta själv, så jag har överlåtit den uppgiften till pappan. Självklart får Jacklin öva på att äta plockmat och kanske någon sked med mat ibland även med mig, men hon och pappan får köra intensivträningen själva. Då håller jag mig på behörigt avstånd och är beredd med kameran. Härligt vilket klet det blir när hon får fria händer!

Årets sista dag. Jacklin har nyss somnat, superspeedad och övertrött stackarn, men nu sover hon i alla fall. Vi var bjudna på fest nu ikväll. I samma trappuppgång, lägenheten ovanpå. Det blev mat och lite god dryck och stojigt och lite väl högljutt när det blev dags för Jacklin att sova på den erbjuda sängen i rummet bredvid festen. Med stora ögon låg hon bredvid mig med magen full av varm välling men var alltför nyfiken (eller rädd?) för de glada skratten och bullriga rösterna som lät utanför dörren.

Vi gick ner till oss jag och Jacklin, hon fick somna i famnen som vanligt och sedan lagd i spjälsängen. Nu sitter jag i valet och kvalet om jag lika gärna kan tvätta av mig festsminkningen och borsta ur lockarna som jag gjort i håret dagen/kvällen till ära eller om vi ska försöka stå ut med en övertrött, gnällig, klängig och svårsövd liten tjej om hon får komma upp när hon vaknar nästa gång, vilket lär vara om en halvtimme eller så. Jag vet att man måste vara lite flexibel som förälder ibland, men när jag vet att tolvslaget ska skålas in på andra sidan gårdsplanen och det innebär att overall ska kläs på om vi ska delta alla tre, så känner jag att det får finnas en gräns. Jacklin vill ju sova, och att ta upp henne, klä på overall, gå ut för att gå hem till ytterligare en främmande tant, med fulla tanter och gubbar som vill nypa henne liiite för hårt i kinden och andas stark andedräkt i hennes lilla ansikte, höra raketer som smäller högt och som hon inte ser en skymt av, för att tio minuter senare gå hem igen och bums ner i sängen. Det är inte svårt att räkna ut vad mitt samvete säger hur vi ska göra.

Gott Nytt 2011.

En efter en kommer de, talangerna. Nu har hon lärt sig att öppna skåp och lådor här hemma. Vart var det vi hade lagt barnsäkerhetsgrejerna nu då igen? Kanske ska ta och tömma lådor och skåp istället för att skruva dit spärrar som vi ändå kommer få lämna kvar för att det blir så fula hål annars.

Det mesta är uppackat nu, det är bara våra kläder som ska vikas ihop och hängas upp i garderober och läggas i sina lådor. Under uppackningens gång upptäckte jag en av Jacklins julklappar som jag hade glömt att nämna. En Spöket Laban tallrik med sugpropp på undersidan från moster Susanne.
Det känns lite onödigt att packa upp saker som vi inte har behov av att använda just nu, så vissa av våra julklappar ligger kvar i sina kartonger och påsar. Snart måste vi ju börja packa ner vårt hem i lådor, usch vart ska man börja!? Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot flytten, jag vill börja nu men det funkar faktiskt inte när vi har Jacklin. Kanske vi skulle försöka oss på att skaffa barnvakt under flytten? Det skulle underlätta mycket. Men nummer 1 på listan är att skaffa flyttkartonger.

Så hur mår vi då? Det har varit helt fantastiskt avslappnat och skönt den här julledigheten, ja det är praktiskt taget första gången vi inte känner för att ställa in nästkommande Hälsingeresa. Förstå mig rätt, vi vill hemskt gärna åka hemöver och träffa alla, men det är otroligt jobbigt att bo i en väska hos en massa andra. Sova i någon annans säng, byta Jacklins blöjor på golvet någonstans, grejer överallt, anpassa sig, inte vara i vägen. Hur hemma man än känner sig så är det ändå inte hemma.
Jag tror jag aldrig skulle klara av livet som kringresande.