Jacklin och mamman

Jag märker nu att jag visst saknar tiden då vår tös var en liten liten skrik-koala-bäbis och bara ville vara i famnen och var nöjdast där och till och med kunde somna i famnen. Nu får jag sno åt mig en och annan kram och en puss i rena farten och det är hon som besämmer om det överhuvudtaget blir något gos. Att ha en snart 2-åring i famnen tills hon somnar är omöjligt, hon är för lång och tung för det, hon ligger inte bekvämt. När jag tänker på att det där goset med henne aldrig kommer tillbaka blir jag lite ledsen över att jag tyckte det var så jobbigt när hon var som värst klängig. Hon växer upp så fort.

Dock får hon sina stunder då hon vill vara uppe i famnen på mig mer än vanligt, och jag försöker bortse från att hon då brukar vara som mest gnällig och håller om henne och snusar på henne så mycket jag kan. 

Hennes senaste tilltag att vara den största surpuppan som gått i ett par skor har gått över. Det verkar som att det var ett sånt där språng igen. Tillsammans med tandsprickning och allmän sjukdomskänsla med feber så kan det inte ha varit lätt. En natt sov hon helt lugnt bredvid mig och jag anade redan då att det var något som hade förändrats. På morgonen var hon en solstråle och tittade på mig med helt andra ögon. Det märktes så väl att hon tagit ett steg upp på den mentala stegen och plötsligt kan hon se bortom det hon tidigare sett.

Idag när jag lämnade henne på förskolan var hon så glad över att få komma dit, hon pussade mig länge och gav mig en hård kram innan jag gick. Älskade lilla gotroll. Så mycket kärlek.