Jacklin och mamman

Hon börjar sätta sig på tvären nu. Jag tror det antingen är ett språng på gång, utveckling alltså, eller så har hon växtvärk i benen. När jag hämtar på förskolan så är det något som är fel redan i tamburen, och jag har faktiskt ingen aning om vad det kan vara. Ibland har det varit att allt ska vara precis som det var när vi kom dit på morgonen. Alla kläder på, allt på exakt samma sätt. Ibland är det verkligen inte det.

Jacklin börjar visa tendenser till att bli en utmärkt pappig liten tjej längre fram.

Jacklin råkade spilla ut lite vatten på vardagsrumsbordet och sprang ut i köket och öppnade sopskåpet under diskbänken. Där tog hon ut två nya disktrasor och stängde försiktigt skåpdörrarna. Jag sa till henne att det räckte med en och att hon skulle lägga tillbaka den andra. Hon nickade, öppnade båda skåpdörrarna, lade tillbaka en disktrasa och stängde igen. Sedan sprang hon ut i vardagsrummet och torkade upp vattenspillet. Sedan pekade hon på fläcken som bildades på disktrasan och såg väldigt stolt ut över att hon lyckats städa upp allt söl.

Det verkar som att Jacklin har blivit stora tjejen på riktigt nu, hon vill nämligen inte sova middag mitt på dagen längre. På förskolan har hon som längst sovit i en kvart de senaste gångerna hon varit där. I helgen som var sov hon i över en timme ena dagen och ingenting alls nästa dag. Hon blir inte så jättegnällig på kvällen heller, hon står ut rätt så bra till kl 19 då det är dags för välling, tandborstning, pussa pappa och läggdags.

Nappavvänjningen går hur bra som helst, hon pratar otroligt mycket mer nu än innan. Hon har vuxit mentalt flera meter känns det som och hon klarar så mycket saker på egen hand. Ta på sig byxorna (med lite hjälp), ta på sig skorna, blivit jätteduktig på att gapa så att vi kan borsta hennes tänder ordentligt, vill självmant sätta upp håret i en tofs, leker mycket själv, prata i telefon, trycker på tv-dosan när hon vill byta kanal.

Det är så häftigt att hon kan säga Jejja, det betyder Jackie/Jacklin.

Idag har Jacklin lyckats med något alldeles speciellt! Hon har för första gången tagit på sig skorna helt själv! Att de hamnade på fel fot är väl inte hela världen.

Nu på morgonen har jag grinat en skvätt. Inte på grund av att jag blev ledsen, tvärtom! Jacklin gör mig så stolt över att vara hennes mamma!!

Det var dags för ett litet kvartsamtal efter inskolningen, ett tillfälle för personalen säga hur det går med hennes utveckling och hur hon verkar trivas där och för oss att ställa frågor om det är något vi funderar över.

Jag blev överöst med positiva saker om Jacklin! Hon är jätteduktig och börjar komma in i rutinerna vid lunch, tvätta händerna och vilan. Hon är väldigt kramig av sig och kastar sig nästan i famnen på vilken vuxen som helst. De sa att det är hennes personlighet att vilja kramas och vara nära och att de försöker tillgodose det så mycket de kan genom att ha henne i knät och hålla om henne. Hon är också bra på att gå fram till personalen och ta tag i dem om det är något hon vill.

Jag blev så otroligt överaskad när jag fick höra att efter att de ätit ställer hon själv undan disken i diskmaskinen, tvättar händerna själv och lägger sig på "sin" madrass i vilorummet och är bland de första som somnar. En i personalen får oftast hålla henne i handen tills hon somnar, men det tycker de är ok.

Hon leker bäst med grabbarna där, står i hörnan och kör med bilar. Sjunger och nynnar med i alla sångerna, hoppar och dansar med i en "pippi-låt" och sitter jättefint och tyst och lyssnar vid samlingen. 

När jag satt och väntade på min tur att få prata med förskoleläraren såg jag Jacklin genom fönstret. Hon stod stilla och tittade på de andra, observerade. Varken ledsen eller glad, jag tyckte det såg lite sorgligt ut. Det knep i hjärtat. Hon såg så ensam ut. Innan jag hann nämna det under samtalet berättade hon att Jacklin brukar få stå och titta på de andra en stund först för att hon verkar vilja göra det, sedan tar en personal henne i handen och hjälper henne komma igång att leka. Jacklin är mer aktiv på eftermiddagen än på förmiddagen, precis som sin pappa.

Vi som föräldrar fick en eloge för att vi är trevliga och för att det märks att Jacklin får mycket trygghet och kärlek hemma.

Idag är första dagen på nästan en vecka som Jacklin är på förskolan. I helgen började hon bli lite förkyld och på måndagen var det definitivt förkylning och hon fick vara hemma med mig. Vi har fått lappsjuka på varann mellan varven, annars har det gått rätt bra. Hemskt tråkigt att vara hemma med en mamma som mår som en kräka antar jag.
I går när jag frågade om hon ville gå på förskolan idag så hoppade hon högt och sa JA!! Var till och med på väg ut i hallen för att sätta på sig skorna och gå med en gång. Hon har verkligen saknat förskolan. Vi håller tummarna att hon är tillräckligt pigg för att vara där idag, hon har ju klättrat på väggarna här hemma varenda dag. Ingen feber men hosta och rinnande näsa. Hostan har hon bara på natten, så vi har legat med uppallade madrasser flera nätter i sträck nu, det har hjälpt lite.

I förrgår tog vi oss en promenix till lekparken så att vi skulle få i oss frisk luft. Det blåste en del, men det var väldigt skönt ute. Vi blev båda på mycket bättre humör.

Överallt vi går får vi höra hur fin vår lilla tös är. Går hon med händerna i fickorna som farfar har lärt henne så dör folk sötdöden. Hennes långa, lockiga och yviga hår får tanter och farbröder att falla pladask till höger och vänster. Häromdagen när vi var i matbutiken fick hon bära den då tomma kundkorgen, en dam drog häftigt efter andan och nästan tjöt ut: Men OOOOH vad sött! Och petade på sin väninna att hon också skulle titta. Haha, ja Jackie är något alldeles speciellt, det har vi vetat länge.

Så hur gick det inatt nu då? Fick hon nappen i alla fall för att vi inte orkade med att höra hennes pip och skrik? Nej, det gick faktiskt ganska så bra. På kvällen vaknade hon ungefär en timme efter läggningen, hon grinade såklart en hel del, men lugnade snabbt ner sig när jag satt och höll om henne och strök henne över håret. När vi hade gått och lagt oss så dröjde det nog inte så länge innan hon kom till vårt rum och lade sig, det spektakulära var att hon inte började gråta förrän hon lade sig bredvid mig. Jag var så trött att jag tänkte att hon skulle få nappen ändå, men jag somnade ifrån det.

Idag har hon varit som ett helt annat barn, hon har pratat mycket mer och verkar gladare på något sätt. Inte en enda gång har hon frågat efter nappen. Nu vid vilan somnade hon utan ett endaste pip, bara massa gosande och pussande. Det var underbart.

Vi håller tummarna att det fortsätter i samma spår.