Kvartsamtal
Nu på morgonen har jag grinat en skvätt. Inte på grund av att jag blev ledsen, tvärtom! Jacklin gör mig så stolt över att vara hennes mamma!!
Det var dags för ett litet kvartsamtal efter inskolningen, ett tillfälle för personalen säga hur det går med hennes utveckling och hur hon verkar trivas där och för oss att ställa frågor om det är något vi funderar över.
Jag blev överöst med positiva saker om Jacklin! Hon är jätteduktig och börjar komma in i rutinerna vid lunch, tvätta händerna och vilan. Hon är väldigt kramig av sig och kastar sig nästan i famnen på vilken vuxen som helst. De sa att det är hennes personlighet att vilja kramas och vara nära och att de försöker tillgodose det så mycket de kan genom att ha henne i knät och hålla om henne. Hon är också bra på att gå fram till personalen och ta tag i dem om det är något hon vill.
Jag blev så otroligt överaskad när jag fick höra att efter att de ätit ställer hon själv undan disken i diskmaskinen, tvättar händerna själv och lägger sig på "sin" madrass i vilorummet och är bland de första som somnar. En i personalen får oftast hålla henne i handen tills hon somnar, men det tycker de är ok.
Hon leker bäst med grabbarna där, står i hörnan och kör med bilar. Sjunger och nynnar med i alla sångerna, hoppar och dansar med i en "pippi-låt" och sitter jättefint och tyst och lyssnar vid samlingen.
När jag satt och väntade på min tur att få prata med förskoleläraren såg jag Jacklin genom fönstret. Hon stod stilla och tittade på de andra, observerade. Varken ledsen eller glad, jag tyckte det såg lite sorgligt ut. Det knep i hjärtat. Hon såg så ensam ut. Innan jag hann nämna det under samtalet berättade hon att Jacklin brukar få stå och titta på de andra en stund först för att hon verkar vilja göra det, sedan tar en personal henne i handen och hjälper henne komma igång att leka. Jacklin är mer aktiv på eftermiddagen än på förmiddagen, precis som sin pappa.
Vi som föräldrar fick en eloge för att vi är trevliga och för att det märks att Jacklin får mycket trygghet och kärlek hemma.
Det var dags för ett litet kvartsamtal efter inskolningen, ett tillfälle för personalen säga hur det går med hennes utveckling och hur hon verkar trivas där och för oss att ställa frågor om det är något vi funderar över.
Jag blev överöst med positiva saker om Jacklin! Hon är jätteduktig och börjar komma in i rutinerna vid lunch, tvätta händerna och vilan. Hon är väldigt kramig av sig och kastar sig nästan i famnen på vilken vuxen som helst. De sa att det är hennes personlighet att vilja kramas och vara nära och att de försöker tillgodose det så mycket de kan genom att ha henne i knät och hålla om henne. Hon är också bra på att gå fram till personalen och ta tag i dem om det är något hon vill.
Jag blev så otroligt överaskad när jag fick höra att efter att de ätit ställer hon själv undan disken i diskmaskinen, tvättar händerna själv och lägger sig på "sin" madrass i vilorummet och är bland de första som somnar. En i personalen får oftast hålla henne i handen tills hon somnar, men det tycker de är ok.
Hon leker bäst med grabbarna där, står i hörnan och kör med bilar. Sjunger och nynnar med i alla sångerna, hoppar och dansar med i en "pippi-låt" och sitter jättefint och tyst och lyssnar vid samlingen.
När jag satt och väntade på min tur att få prata med förskoleläraren såg jag Jacklin genom fönstret. Hon stod stilla och tittade på de andra, observerade. Varken ledsen eller glad, jag tyckte det såg lite sorgligt ut. Det knep i hjärtat. Hon såg så ensam ut. Innan jag hann nämna det under samtalet berättade hon att Jacklin brukar få stå och titta på de andra en stund först för att hon verkar vilja göra det, sedan tar en personal henne i handen och hjälper henne komma igång att leka. Jacklin är mer aktiv på eftermiddagen än på förmiddagen, precis som sin pappa.
Vi som föräldrar fick en eloge för att vi är trevliga och för att det märks att Jacklin får mycket trygghet och kärlek hemma.
Kommentarer
Trackback
