Lagd bäbis ligger
Sedan Jacklin var 7 veckor gammal har hon sovit hela nätter. Ja, alltså, hon har sovit från kl 19 någongång fram till 05 cirka. Enligt BVC är det helt ok att hon sover så många timmar utan mat så länge hon går upp i vikt som hon ska, och det gör hon. Några nätter har det varit nappjakt, men de är lätträknade. Med nappjakt menar jag att det varit många vändor för mamman att kliva upp och stoppa in en urramlad napp i gnällande dotters mun.
Hon började sova hela nätter när jag slutade bära henne i bärsjal så mycket på dagtid. I sjalen sov hon ofta 3 timmar först på förmiddagen och med paus för blöjbyte och intensivmatning sov hon ytterligare 3-4 timmar på eftermiddagen.
Visst var det skönt att ha en sovande bäbis i sjalen och två fria händer, det gjorde ju att jag kunde gå och handla utan bekymmer, även pyssla med smågrejer här hemma. Men det innebar också en supergnällig bäbis när det närmade sig kväll, tokamning, och resten av natten fortsatte i 3-4-timmars intervaller. Otroligt påfrestande. Speciellt när det var hemskt svårt att få fröken att somna. Antingen somnade hon vid bröstet i vår säng och jag lyfte snabbt och försiktigt, likt en ninja, över henne till hennes säng. Eller så skulle hon prompt vaggas till sömns på armen, alternativt trängas med oss i vår säng med en bredd på 120 cm. Vissa gånger tyckte till och med hon att det blev trångt och låg och boxades med mig tills jag lessnade och sov på soffan uppbullad med kuddar och med henne på armen.
Som sagt. Utan bärsjalens vaggande sov hon bara småskvättar på dagen och började sova på nätterna istället. När hon började ta nappen blev nattsömnen ännu bättre. Vi är tacksamma för alla sovtimmar vi får och är beredda på tillbakagång till matning på nätterna. Tösen växer ju och kräver mer och mer mat.
Idag har hon knappt sovit i sin säng alls. Bara mammas famn har varit bra, och jag gosar så gärna med henne. Att sitta och titta på sin ljuvliga dotter där hon ligger tätt intill och sover så tryggt och lugnt, det måste vara bland det bästa som finns.
Hon började sova hela nätter när jag slutade bära henne i bärsjal så mycket på dagtid. I sjalen sov hon ofta 3 timmar först på förmiddagen och med paus för blöjbyte och intensivmatning sov hon ytterligare 3-4 timmar på eftermiddagen.
Visst var det skönt att ha en sovande bäbis i sjalen och två fria händer, det gjorde ju att jag kunde gå och handla utan bekymmer, även pyssla med smågrejer här hemma. Men det innebar också en supergnällig bäbis när det närmade sig kväll, tokamning, och resten av natten fortsatte i 3-4-timmars intervaller. Otroligt påfrestande. Speciellt när det var hemskt svårt att få fröken att somna. Antingen somnade hon vid bröstet i vår säng och jag lyfte snabbt och försiktigt, likt en ninja, över henne till hennes säng. Eller så skulle hon prompt vaggas till sömns på armen, alternativt trängas med oss i vår säng med en bredd på 120 cm. Vissa gånger tyckte till och med hon att det blev trångt och låg och boxades med mig tills jag lessnade och sov på soffan uppbullad med kuddar och med henne på armen.
Som sagt. Utan bärsjalens vaggande sov hon bara småskvättar på dagen och började sova på nätterna istället. När hon började ta nappen blev nattsömnen ännu bättre. Vi är tacksamma för alla sovtimmar vi får och är beredda på tillbakagång till matning på nätterna. Tösen växer ju och kräver mer och mer mat.
Idag har hon knappt sovit i sin säng alls. Bara mammas famn har varit bra, och jag gosar så gärna med henne. Att sitta och titta på sin ljuvliga dotter där hon ligger tätt intill och sover så tryggt och lugnt, det måste vara bland det bästa som finns.
Världens sötaste tjej
Den 8:e februari klockan 05.26 föddes hon, världens sötaste tjej, och hon fick namnet Jacklin. Hon föddes på samma dag som hennes mormor fyller år, och det här med att födas på en släktings födelsedag är något som är återkommande på mammans sida. Konstigt, men ändå lite häftigt sådär.
Jacklin var en mycket skrikig bäbis till en början. Nu är hon snart 3 månader och den där skrikigheten har förbytts till lite vanligt gnäll. Kanske har det med att hon mognat (det heter ju 3-månaderskolik) eller så blev det bättre i och med att hon efter mycket träning äntligen bestämde sig för att ta napp. Att mamman numera slipper agera napp eller stoppa lillfingret i hennes mun för att få henne lugn och nöjd är toppen.
Livet som småbarnsmamma är tufft, men underbart! Att en så liten människa kan berika ens liv så mycket genom att bara finnas är helt otroligt!
