Jacklin och mamman

Hur många förlossningsberättelser har Du läst? Skitmånga eller hur? Samma här. Plöjde igenom allt om graviditet och förlossning när jag var gravid.

Verklighetsberättelser om pappan (eller taxichauffören) som fått stå och ta emot när mamman legat i baksätet och krystat ut ungen genom byxbenet.

En mespropp till blivande morsa med plötslig vattenavgång på kontoret som på allvar tycker att det jobbigaste med hela situationen var att kollegorna skulle kunna tro att hon kissat på sig.

Och sedan alla dessa mammor som gladeligen berättar att allt gick så snabbt och smärtfritt och smärtlindring hanns varken med eller behövdes, och som sedan sympatifiskande berättar att underlivet fick köras igenom en symaskin ett par vändor efteråt. Korsstygn, hålsöm och raksöm härs och tvärs.

Vart finns berättelserna om hur jävligt det är att lära sig amma? En förlossning är en lätt match jämfört med att behöva stoppa in sin såriga bröstvårta i barnets hungriga mun för 3:e gången den timmen. Gruvsamheten i att behöva göra det säkert 50 gånger till den dagen för att barnet inte lärt sig att få rätt tag ännu.

Och alla funderingar sen. Får barnet för mycket mat? För lite mat? Kommer det för hastigt? För långsamt? Skall jag pumpa ur? Ge från båda brösten? Hur vet jag att barnet är mätt? Om barnet kräks, ska jag mata igen? Hur ofta skall jag amma? Är det normalt att barnet vill suga på en trasig tutte 20 timmar av dygnets 24?

Fast sådana berättelser skulle väl få mammor att i förväg bestämma sig för att inte amma sina barn alls.

Jag fick en fråga en gång om vad som var jobbigast med att få barn; graviditeten, förlossningen eller den första tiden hemma. Jag svarade amningen.

Läste precis ett inlägg som den lite lätt hysteriska Katrin skrivit på sin blogg. Hon skriver att det svåraste och jobbigaste hon någonsin gjort var att få amningen att fungera.

Kunde nästan inte ha sagt det bättre själv.