Jacklin och mamman

De här bilderna tagna i påskas visar tydligt att det är "berguven" som är mamma till detta barn, hon ser ju ut som en liten berguvsunge!

Jordgubbshemangiom, eller smultronmärke som det också kallas, är ganska vanligt. I vår föräldragrupp har tre av de sex barnen smultronmärken, det säger lite grann om hur vanligt det faktiskt är. Ändå är det många som blir konfunderade när de ser den röda fläcken som Jacklin har i hårbotten. Undrar om det är ett sår, om det är farligt och om det gör ont.

Ett smultronmärke är blodkärl som börjar växa okontrollerat under ett begränsat område och kan bli allt från någon centimeter till över en decimeter stort. Lite ömt kan det vara men är helt ofarligt och försvinner av sig själv inom några år.
Just Jacklins smultronmärke är ungefär lika stort som en enkrona och hon verkar inte ha några som helst besvär av det.

Kärleksröda bär brukar ju vara söta.

Läs mer om smultronmärken här

Idag fick pappan lite sovmorgon, men bara en liten en, sedan ville Jacklin in och flyga flygplan.

Häromdagen traskade jag iväg till Babyland och inhandlade ett par jättefina snickarbyxor som jag slängt giriga blickar på flera gånger men inte köpt för att jag har låtit plånboken bestämma istället för hjärtat. De hängde bland en massa pojkkläder, men skitsamma. Tjejer kan visst ha snickarbyxor, har själv haft ett par även om det var ungefär hundra år sedan.

Tog först storlek 62, det stod ju ändå i plagget att det var från 3-6 månader, och sist Jacklin mättes var hon strax över 61 cm lång. Hon har tydligen brakat iväg rejält på längden för de var ju för små förstås. Jag fick traska tillbaka och byta till storlek 68. Den storleken är enligt lappen i plagget för 6-9 månaders bäbisar. Jösses...är min bäbis lång för sin ålder eller har de flesta 3,5 månaders bäbisar storlek 68?

När vi kom hem provade vi dem. Lite stora fortfarande, men det betyder ju att hon kan ha dem ett tag till! Och så otroligt fina, eller hur?

Pappan tyckte att det fattades något på bilden för att göra hennes nya still fulländad. En skruvmejsel och en XBOX360, för den tvättäkta datanördslooken, om pappan själv får välja.

Det är nåt fel som är trasigt. Det här blir dyrt grabben. Jäääävligt dyrt.

Som förstagångsmamma har jag nojjat över så mycket saker så det är fan inte klokt.

Bara det här med att mata och få Jacklin att somna alt. fortsätta sova har varit stora orosmoln. Nu så här i efterhand känns det ju hur löjligt som helst, men med alla hormoner jag hade i kroppen kändes varje liten grej som ett Himalaya snudd på omöjligt att bestiga. Allt var ju så nytt för mig, jag var helt enkelt tvungen att prova mig fram för att se vad som fungerade.

 

Länge låg jag i sängen och ammade henne tills hon somnade och somnade nästan alltid själv på kuppen. Fy så trött jag var! Det var inte ovanligt att jag sov där i en par tre timmar innan jag klev upp för att göra natt på riktigt, och lyfte över Jacklin till hennes säng. Successivt slutade jag sova där bredvid henne och försökte lyfta över henne tidigare. Det gick inte alltid så bra. Då var det bara att börja om igen...

 

Men så fick jag idén att köpa ett Babynest till henne. Tanken var väl att amma henne medans hon låg i den och när hon somnat, lyfta över henne till hennes säng. Hon skulle inte vakna lika lätt av att bli flyttad på om hon hela tiden hade den omfamnande känslan runt kroppen. Jag kan säga som så att jag har inte tillräckligt långa tuttar för att de skulle räcka över kanten och in i hennes mun. Så den planen gick i stöpet direkt. Har Du tuttar som är tillräckligt långa för att kunna slå knut på dem, ja, då går det att amma över kanten, inte annars. Att sitta upp med Babynestet i famnen och amma henne liggandes i den gick inte heller.

 

Babynestet fick ett tag duga som sovplats i hennes säng, och även om det hade funkat minst lika bra med en ihoprullad handduk eller filt verkade hon tycka att det var mysigt. Tills det hände något mycket otäckt. Använd aldrig kudde i Babynestet! Bäbisen kan inte vända huvudet åt sidan om det skulle kräkas! Vi hade tur som hann upptäcka det i tid, men det var på håret.

 

Nu ligger den i hennes liggvagn, men hon verkar redan ha växt ur den så det är nog dags att plocka bort den snart.

 

699 jävla spänn i sjön liksom, och det är bara EN grej av alla "absolut nödvändiga" grejer som vi köpt för att underlätta vardagen.

 

Vad har Du köpt för grejer som Du i efterhand upptäckt varit helt onödiga?

Jacklin och jag brukar träna på att härma olika djur. De vanligaste är katt och hund. Hur det går? Kolla själv!

Dagens outfit: Gröt- och dreggelindränkt pyjamas med rosa elefanter på. Matchande läppar (och haka och näsa och kinder) i läckert grötbeige med hög Lulu Carter-känsla.

Sorry darling, du ser ut att trivas i morgonens utstyrsel, och du klär visserligen i grötbeige, men det blir kanske liiiiite väl mycket. Vi tvättar ansiktet och kikar i lådan efter andra kläder, okej?

Vår stora lilla tjej! Först åt hon upp nästan all potatis som jag gjort iordning till henne, vilket var ca en matsked. Hon verkade gilla det bättre idag för hon mmmm-ade en hel del och gapade stort åt skeden. Sedan när jag lade henne på golvet för att hon skulle få lufta sig vände hon sig från rygg till mage! Tänk vad det knep i mammahjärtat av stolthet!
Nu sover hon sött i sin säng. Hon är så rörlig och livlig i kroppen när hon sover numera så inatt eller imorgon bitti när jag plockar upp henne, beroende på när hon vaknar, kommer hon troligtvis ligga på tvären.

Jackie har en hel drös med djur. En elefant, en apa, en papegoja, två giraffer, en kanin, en flodhäst och en lemur. En rätt så högljudd farm kan tyckas, men de låter inte så mycket alls faktiskt. En giraff kan spela med svansen, den andra skallrar med magen. Skallrar gör också apan, elefanten surrar och papegojan har prassliga vingar.

Fina är de allihopa, men Jackie har några favoriter som hon leker med i princip varje dag:

 

Fiona flodhäst: Har slingrat sina långa armar runt en av stängerna på väggskötbordet och håller Jacklin sällskap när det är dags för blöjbyte.

(Fått av "moster" Sofia)

 

Raffe giraff: Jacklins allra bästa kompis som sover bredvid henne varje natt och ibland spelar en vaggvisa med svansen. Får många kramar och blöta pussar.

(Fått av kusin Joel)

 

Nina kanin: Sitter i ett hörn på skötbordet och pratar med Jacklin när hon ligger på mage och tränar nacke och rygg. Oftast får hon inte en syl i vädret då Jacklin vill sköta snacket.

(Fått av morfar)

 

Fege Greger: Giraffen som hänger i babygymmet och är rolig att sparka och slå på så han "skallrar av rädsla", därav namnet.

(Hängde med babygymmet)

 

Softa Sigge: Något av en frilansare som hoppar från det ena stället till det andra. Skötbordet, sängen, barnvagnen. Just nu finns han i Jacklins säng och försöker konkurrera ut Raffe, men det är svårt. En lång luden svans har han som är supermysig mot kinden. Och så har han stora snälla ögon, sånt tycker Jacklin om.

(Fått av mamma och pappa)

Igår kändes det som att vi inte hade en bäbis längre, utan en liten tjej. Först fick hon premiäråka i sittvagnen när vi tog en promenad bort till Plantagen och köpte blommor till balkonglådorna. Sittvagn var tydligen poppis för hon satt och kikade och sedan somnade hon fastän hon redan sovit en bra stund hemma. Bra betyg? Toppbetyg!

På eftermiddagen bestämde vi att hon skulle få provsmaka potatis. Det gick sådär. Hon grimaserade en del men hon småkräktes i alla fall inte som många barn gör när de plötsligt får en annan matkonsistens i munnen. Duktig tjej! Efteråt satte vi oss på balkongen alla tre, Jacklin i skuggan såklart och mamma och pappa solade sig och pratade strunt. Det var så ljumt och härligt att Jacklin somnade till en stund.

Till kvällen tog vi en långpromenad för att njuta de sista solstrålarna och satte henne återigen i sittvagnen. Hon lutade huvudet bakåt och blundade, sög på nappen och såg ut att verkligen njuta av vädret, promenaden och att umgås med både mamma och pappa.

Och i morse fick hon smaka på gröt.


P.S. Just som jag sitter här och skriver ligger Jacklin på golvet och nakensprattlar. Plötsligt vände hon sig från mage till rygg! Det var nog gröten som gjorde det, hehehe!

Nu snackar vi blöjor här va.
När Jacklin var alldeles nyfödd och pytteliten hade hon storlek 1 på blöjorna. Yttepyttesmå var de. Efter några veckor, kommer inte ihåg hur många, 2-3 kanske, gick vi över till storlek 2. Nu har tösen vuxit ur storlek 2.
Vad annars kan det vara när bajset liksom exploderar upp på magen om hon råkar bajsa sittandes i babysittern?

Storlek 3 är från 6-9 kg och hon väger närmare 6 kg nu skulle jag tro.

Det är helt sjukt egentligen att man kan bli glad över något så konstigt som att få gå upp en storlek i blöjor.

Ja se mammor...

Det är makalöst varmt idag, så det känns som ett riktigt guldläge att låta Jacklin prova den nya pyjamasen med nyckelpigor på.

Den här bilden är från i morse när jag borstade håret lite snabbt över handfatet. Det här med att man kan tappa mycket hår efter en graviditet börjar kännas som en underdrift nu, rent av löjligt. Av allt hår jag tappar skulle man kunna knyppla peruker av.

Har precis varit iväg på den sista föräldragruppsträffen på BVC. Efteråt brukar vi få chansen att väga våra barn så jag tog tillfället i akt för att se om intensivamningen gett resultat.
Hon väger nu 5765 gram, nästan 400 gram mer än när vi vägde henne sist för 10 dagar sedan! YES!

Mamman vs. Hungern: 1-0

I lördags packade jag ner Jacklin i vagnen och for till min farbror i Södertälje. Det är en resa på strax över en timme. Byten, hissfärder och väntetider mellan tunnelbana och pendeltåg ej inräknade.
Kände mig en smula kallsvettig över resan, speciellt den 43 min långa restiden med pendeltåget. Tunnelbanan kan man ju ändå kliva av och ta nästa för att skona de andra resenärernas trumhinnor om Jacklin skulle få för sig att bjussa på en liten truddelutt. Pendeltåget är det värre med, avgångarna är glesare, bra mycket glesare. Det är liksom inte värt att kliva av och vänta på nästa när det innebär kanske 3 ggr så lång skrikattack än att ta alltihop på en gång.

Anledningen till att hon skriker? Ligga i en vagn som står stilla går för sig bara en liten stund, sedan rör det sig för lite för att hon ska vara nöjd. Att sitta i knät går väl också bra till en början, men helst vill hon stå upp. Men i 43 minuter? Aldrig. Inte ens nappen duger i såna lägen. Hon är en otålig liten dam, som ska underhållas hela tiden, annars...

Resan dit gick hur bra som helst. Hon sov på tunnelbanan och satt i mitt knä på pendeltåget, fullt upptagen med att äta upp knogarna.

Resan hem var ett enda långt fipplande med henne ståendes, hoppandes och sittandes i knät, liggandes på axeln. Det enda jag inte provade var att låta henne hänga knäväck. Det gick ändå relativt bra, hon MUUU-ade och HOHO-ade några gånger. Vid ungefär halvtid steg det på en pappa med sitt barn i ca 7-8-månadersåldern. Hon hejjade och försökte prata med Jacklin som gnällde och pep lite tillbaka, fast det var väl kanske menat åt mig.

Distration är i alla fall nyckelordet.

Väl hemma satt hon i pappans knä och skrattade åt honom för första gången. Kärlek!

Appropå sömn. Hur kan man motstå att låta henne ligga i famnen och sova när man får känna hennes varma små kuddiga fötter mot sin arm?

Vår fina lilla prinsessa

Jag vill jämföra Jacklins sovbeteende den senaste tiden med två sagokaraktärer.

Under en ljuvlig 6-veckorsperiod var hon Törnrosa, sov och sov och sov. Sov hela nätterna, och de flesta höjde ögonbrynen över att en sådan liten tjej redan kunde vara så duktig och gav mamma och pappa så många sovtimmar per natt.

Sedan gled hon sakta över till att vara Prinsessan på ärten. Hon var trött och ville sova men var inte riktigt nöjd så hon vaknade flera gånger per natt. Visserligen för att äta och inte för att en jäkla ärta låg och skavde.

Tidigare har jag nämnt att jag fått strikta order från BVC att öka mjölkproduktionen så att Jacklin går upp bättre i vikt. Jag jublade inte direkt över det, men efter 4 dagars intensivamning så visade det sig inatt ha gett resultat.
Vakna av mjölkstinna bröst = ungen har sovit hela natten = yey!!

Jacklin = Prinsessan på ärten Törnrosa

Idag har varit en riktig toppendag! Jacklin har skrattat, babblat och gurglat en massa och medvetet omfamnat giraffen Raffe och gett honom en blötpuss. Dessutom visade hon att hon minsann kunde dra upp benen och hålla i fötterna med sina händer.
Mamman har hela dagen suttit och/eller stått bredvid och hurrat och klappat händerna åt det duktiga barnet, för gudars vad härligt det är att se hur hon utvecklas!

 

Vad lätt det är att skapa vanor hos bäbisar! Men skapar man vanorna för sin egen skull eller för bäbisens?

När Jacklin var nyfödd tyckte jag att den enda amningspositionen som funkade för henne var när jag låg ner på sidan i sängen. Hela nätterna låg vi så, alla tre, raklånga och på högkant i en 120's säng. Jacklin åt och smaskade och somnade till slut. När hon somnat ordentlig lyfte jag över henne till hennes säng och hon sov vidare.
Jag fick ont i kroppen av att ligga stilla så länge, även om jag vissa gånger somnade ifrån jag med. Vi höll på på det här viset i några veckor, tänkte att det var så Jacklin ville ha det, tills hon en natt började protestera mot att ligga så nära mamma. Äta gick bra, men inte somna. Hon lärde sig att vifta med armarna och benen och en och annan snyting fick hon in. Med facit i hand tyckte jag nog att ligga ner och amma var himla skönt för då kunde jag somna till utan att det gjorde något.
Ska vi vara riktigt ärliga så somnade jag varje gång...

Jag insåg att det inte kunde fortsätta. Jag började sitta i soffan i vardagsrummet med nersläckta lampor. Och när hon somnat, försiktigt lägga henne i hennes säng. Det kändes som att man hade huvudrollen i en dålig skräckfilm.

Att hitta en tröttblek och rufsig halvnaken kvinna småsnarkandes med en högljutt sugandes bäbis i knät där i det becksvarta mörkret hade skrämt bort vilken inbrottstjuv som helst.

Jag gav upp även det efter ett tag och gick över till att sitta på sängkanten och amma. När hon ätit klart och känner sig mätt somnar hon lätt in och då är det ju bara att lyfta över henne till hennes säng. Jag har kommit underfund med att så här har hon varit ända från början.

När/om hon vaknar på natten för att äta somnar hon lätt om igen, men att få henne att somna på dagen och kvällsnattningen har inte varit det lättaste. Visst, hon somnar i babysittern när jag gungar den. I bärsjalen när jag går runt med henne i den. I barnvagnen när vi är ute och går. Men den gemensamma nämnaren är att hon då gungas till sömns, vilket alltså innebär att vi måste gunga henne till sömns på armen vid varje nattning. Det är ju inte hållbart i längden. Dessutom bryter tösen ut i smärre panik när vi äntligen vågar lägga ner henne i hennes säng, för tänk vad svårt det är för henne att somna om när det inte gungar något där i sängen. I början behövde hon ju inte det där gunget alls eftersom hon somnade bredvid mig i sängen, så den vanan är vi skyldiga till själva.
Igår tränade vi Jacklin på att somna i famnen utan armgunget, och det gick faktiskt ganska bra. Idag hoppas vi att det går ännu bättre!

Ja, och så det här med nappen då. Det var ett himla örs med att få henne att ta napp överhuvudtaget och eftersom den i många lägen får henne att sluta gnälla och skrika så ser vi än så länge napp som en god vana och inte en dålig. Men när det är dags att vänja henne av med den lär vi får ett helvete skulle jag tro.

Jag trodde att biverkningar efter vaccinationen skulle komma samma dag, det är ju det man får höra och läsa om. Visst var hon väl lite mer kinkig än vanligt, men hon somnade så gott bredvid mig i vår säng och vaknade endast en gång för att äta.
Dagen efter började också väldigt fint. Hon satt i babysittern och flinade och var på allmänt glatt humör. Hon sov till och med i två timmar på pappas arm.

Sedan kom det krypandes...

Skriket, gnället, tårarna.

Jag som blivit beordrad att försöka öka mjölkproduktionen nu i helgen kände mig ganska desperat eftersom Jacklin matvägrade. Nattningen sedan gick efter mycket om och men bra. Mentalt hade jag ställt in mig på att få sova på soffan med henne på armen eftersom hon med lätthet somnade i min famn men vaknade och grät när jag lade ifrån mig henne. Lyckades till slut få henne att äta lite och sedan somnade hon i sin säng snusandes på mitt linne.

Hon är inte i närheten lika ledsen idag, men nog märks det att hon inte är sig själv ännu.

Just nu sover hon på min arm och jag kan inte låta bli att trycka min näsa mot hennes pyttelilla. Min arm har domnat lite. En test med hår i hennes tinning har blivit lite stelt av intorkad mjölk. Hon är så fin min unge.
Oavsett vad som händer kommer jag att älska henne över allt annat, men jag kan inte säga att jag ser fram emot när vaccinationen skall fyllas på i slutet av juli. Skrikfest all over again och då med starkare lungor.

Idag var det så dags för 3-månadersvaccinationen. Jag hade gruvat mig lite inför själva sticken. Ja, stickEN, plural. Två sprutor skulle in i min lilla dotters tjocka lår. Misstänkte att jag skulle gråta mest av oss två, sköra mammahjärtan är inte att leka med, men det gick bra. Mammans ögon förblev torra och Jacklin grinade till bara en kortis.
Två plåster pryder nu donnans ben, och om cirka 3 timmar kanske jag har ett mindre helvete här hemma. 4 timmar efter vaccinationen brukar eventuella biverkningar dyka upp. Feber, ömhet vid stickställena och allmänt grinighet. Nu gruvar jag mig inför det istället. Så himla typiskt också att pappan inte kommer vara hemma ikväll...

Jacklin har varit jättegrinig de senaste dagarna och jag har varit nästan helt säker på att hon var inne i ett sådant där utvecklingssprång. Det kommer tydligen ett sådant vid 12 veckors ålder ungefär. Vägningen idag på BVC talade sitt tydliga språk. Flickstackarn får inte i sig tillräckligt med mat!

I dagsläget äter hon ungefär 1 gång i timmen och får då från båda tuttarna. Rådet jag fick var att mata henne 1 gång i timmen och ge från båda tuttarna.

Hur fan ska det här gå?

Här kommer en bild från promenaden jag och två av mammorna från BVC's mammagrupp tog häromdagen.

Till vänster: Jacklin och mamman. Till höger: Leia och mamma Hanna.

I takt med att det blir fantastiskt väder för promenader med Jacklin i vagnen så frodas kusarna. Jag syftar på humlor, getingar, flugor, mygg och sådant där snuskigt med vass röv eller näsa eller helt enkelt äter bajs och sedan kräks upp det.

Innan jag fick barn så kunde jag väl knappast bry mig mindre, även om jag tycker att getingar är skitläskiga. Nu blir jag livrädd när jag ser en fet humla dingla och vingla fram i sakta mak och surra lite nyfiket runt vagnen. Får mig att hoppas att jag kör över den jäveln med något av hjulen. Inte ska den in i vagnen i alla fall.

För att jag ska slippa bekymra mig över att sådana där kryp ska flyga in i vagnen så har jag införskaffat ett insektsnät. Ja, det ingick inget sådant när vi köpte vagnen tyvärr. Först gjorde jag misstaget att köpa ett nät med fastsydda tygnyckelpigor på. Tanken låter ju bra, men Jacklin ser bara bakstycket på nyckepigorna där hon ligger alldeles jättesöt och filosoferar, och då förlorar det ju poängen lite tycker jag. När det dessutom kostade lika mycket som 4,7 st helsvarta så gick jag tillbaka till butiken idag och bytte till ett annat.
Ett svart med vita tassavtryck.
Passar bra ihop med vagnen som är helsvart.

Genom BVC anordnas föräldraträffar eller snarare MAMMAträffar. Inte många pappor brukar gå på de här träffarna. I vår grupp är det hittills bara en pappa som varit med, och då var det förmodligen pga att han och frugan hade fått tvillingar. Det är bara förstagångsföräldrar med så alla befinner sig ju liksom i samma situation. Även fast vi är främlingar för varann så har vi så mycket gemensamt, samtalsämnena tar aldrig slut.

Syftet med de här träffarna är att vi ska få information om olycksfall, mat, lek osv. Vid ett tillfälle hade vi babymassage. En annan anledning är att vi ska komma ut och träffa andra föräldrar och kanske göra saker tillsammans utanför träffarna.

Idag tog jag och två av mammorna en promenad och fika med våra barn. Det blev mycket snack om förlossning, amning, barnuppfostran och sådant som far runt i huvet på en dagarna i ända. Vi är ammande mammor alla tre så det blev mycket trams också, hehehe! Amning gör en galen och vimsig.

Vädret var kanon så medans vi drog vagnar, matade, snackade och drack kaffe så fick vi nog både en och annan fräken på näsorna. Ja, vi mammor alltså. Härligt!

Jag ska erkänna att det känts lite motigt att fara iväg på olika aktiviteter med Jacklin. Mest på grund av risken för skrikattacker tror jag. Det är ju liksom mammans uppgift att få ungen tyst om han/hon skriker där det stör. Säg den nyblivna mamma som inte blir svettig av att ungen skriker lungorna ur sig i mataffären och man snabbt som attan rafsar ner det man ska ha i korgen och skyndar sig mot kassan. Alt. ställer ner korgen och springer därifrån.

Besökte en väninna i Handen för ett tag sedan. På hemvägen skrek Jacklin från Farsta Strand till Brommaplan, vilket är ca 40 minuter. Tilläggas bör att det var rusning precis då, aj aj. Många blickar och suckar blev det, men vad gör man? Plockar fram pattarna och blir häcklad för offentlig amning?

Igår var det hursomhelst dags att utmana ödet. Pappan hade varit iväg och förlorat i innebandy och gänget skulle grilla och umgås i Stora Essingen. Han ringde och frågade om jag inte skulle stoppa ner Jacklin i vagnen och pallra mig dit jag också. Och tänk, jag sade ja!
Det gick hur bra som helst. Jacklin varvade lite småsovande och ätning med att sitta och observera allt och alla. Väldigt lite gnäll och grin. Drömbäbis! Värdinnan som själv kommer att få en liten bäbis om ca 6 veckor tyckte att hon minsann är beredd på det här med att få barn nu när hon fick se hur Jacklin är. Hon skulle bara veta... ;)

OBS! LÅNGT INLÄGG!

Klockan 15.30 den 7:e februari hade jag 4 minuter mellan värkarna och fick åka in till förlossningen. Vid det laget var värkarna inte så jättejobbiga, men nog stod jag och flåsade mig igenom dem.
Vid undersökningen visade det sig att jag bara var öppen 1,5 cm och blev ordinerad att ut och gå en sväng. Vi gick ut i den smällkalla vintern och tog oss till den stora entren. Köpte en korv med bröd på Pressbyrån och fick med nöd och näppe ner den. Den smakade inte speciellt gott.
Nu var värkarna riktigt jobbiga, de kom väldigt tätt också och vi bestämde oss för att gå tillbaka till förlossningen.
Knappt 3 cm var jag öppen och barnmorskan gjorde en hinnsvepning. Fy fan vad det gjorde ont! Bäbisens hjärtslag rusade i höjden och låg stundtals runt 190. Jag mådde dåligt.
Två från förlossningen kom och hämtade oss så att vi skulle få bli inskrivna och inlagda på ett förlossningsrum. På vägen dit frågade de om jag var öppen för ryggbedövning, jag flåsade fram att jag var beredd att ta allt de hade.

Värkstormen tilltog och ryggbedövning beställdes. Under tiden använde jag lustgas. Vattnet togs och det var lite mekoniumfärgat. Stackars bäbis var stressad.
Lagom tills narkosläkaren skulle lägga ryggbedövningen hade jag så ont att jag kräktes upp den där äckliga korven. 10 minuter senare var jag som i himlen. Ryggbedövning is the shit!
Bäbisens hjärtslag lugnade ner sig, likaså värkarna och öppningsfasen. Värkstimulerande sattes in och jag fick prova att ligga i olika ställningar för att det skulle hända något. Ståendes på knä, ståbord (inte populärt hos bäbisen, hjärtslagen sjönk jättemycket), boll, pall, liggandes på sidan, liggandes på rygg, tillbaka till knästående. Hela tiden ökades det värkstimulerande droppet och klockan tickade iväg.

Vid 1 på natten var jag äntligen öppen 9 cm, men det dröjde ända till 05.09 innan krystvärkarna kom, snacka om långdraget! Jag kallade på barnmorskan och sade att antingen fick hon fylla på bedövningen eller så måste hon undersöka och kolla om det var något på gång där nere för nu gjorde det ont! Janne låg vid det laget på saccosäcken på golvet och vilade men kom snabbt på fötter när barnmorskan glatt meddelade att nu skulle det bli bäbis. En krystvärk kom och jag ville använda lustgasen, men jag skulle trycka på istället sade barnmorskan. Vilken känsla att få krysta! Att äntligen få jobba mig igenom värken genom att trycka istället för att bara ligga och ta emot den.
Hela tiden ropade barnmorskan att jag var jätteduktig, men att jag skulle ta i ÄNNU hårdare, jag som tyckte jag tog i allt jag hade. Jag kände bäbisens huvud komma längre och längre ned, ett enormt tryck kände jag, och krystade jag på så kände jag ingen smärta. När hjässan var framme så fick jag känna efter med handen. Varmt, mjukt och hår! Blev med ens varse om att jag faktiskt höll på att föda fram mitt barn, och fick lite extra krafter när jag ombads att ta i ännu hårdare än jag tidigare gjort.

Efter ytterligare en krystvärk, antagligen den fjärde, sade jag att jag inte kunde trycka på mer, men då sade Janne att det var så nära nu tills bäbisens huvud var ute.
Jag tog i för kung och fosterland och klockan 05.26 den 8:e februari efter 5 krystvärkar var hon ute, vår lilla flicka! En hal och varm liten kropp som fick ligga på mitt bröst en kort stund innan de lyfte bort henne för att kontrollera hennes andning.
Allt var ok och hon lades tillbaka till bröstet och Janne fick klippa navelsträngen.
Vi fick ligga kvar hela förmiddagen inne på förlossningsrummet innan vi fick ett eget rum inne på BB. Vi småslumrade alla tre, bara befann oss i nuet, jag med vår nyfödda dotter innanför nattlinnet mot mitt bröst.

Hon var 51 cm lång och vägde 3450 g. Massor av mörkt hår hade hon också!

Våran prinsessa Jacklin, världens sötaste tjej!