Jacklin och mamman

Jag trodde att biverkningar efter vaccinationen skulle komma samma dag, det är ju det man får höra och läsa om. Visst var hon väl lite mer kinkig än vanligt, men hon somnade så gott bredvid mig i vår säng och vaknade endast en gång för att äta.
Dagen efter började också väldigt fint. Hon satt i babysittern och flinade och var på allmänt glatt humör. Hon sov till och med i två timmar på pappas arm.

Sedan kom det krypandes...

Skriket, gnället, tårarna.

Jag som blivit beordrad att försöka öka mjölkproduktionen nu i helgen kände mig ganska desperat eftersom Jacklin matvägrade. Nattningen sedan gick efter mycket om och men bra. Mentalt hade jag ställt in mig på att få sova på soffan med henne på armen eftersom hon med lätthet somnade i min famn men vaknade och grät när jag lade ifrån mig henne. Lyckades till slut få henne att äta lite och sedan somnade hon i sin säng snusandes på mitt linne.

Hon är inte i närheten lika ledsen idag, men nog märks det att hon inte är sig själv ännu.

Just nu sover hon på min arm och jag kan inte låta bli att trycka min näsa mot hennes pyttelilla. Min arm har domnat lite. En test med hår i hennes tinning har blivit lite stelt av intorkad mjölk. Hon är så fin min unge.
Oavsett vad som händer kommer jag att älska henne över allt annat, men jag kan inte säga att jag ser fram emot när vaccinationen skall fyllas på i slutet av juli. Skrikfest all over again och då med starkare lungor.