En vanlig morgon

Jacklin sitter upp i sängen bredvid mig och kör in handen under armen eller ryggen eller låret eller vad det kan vara som ligger närmast. Hon kör in handen med handflatan neråt så hennes naglar liksom hugger fast i mitt skinn och jag hinner tänka att jag kommer få blodiga klösmärken om jag inte kliver upp innan jag faktiskt inte står ut längre och kliver upp. Sträcker ut armarna och fångar upp min dotter som nu står upp i sängen.

Vi går ut i köket och sätter igång kaffe, sedan styr vi kosan mot hennes rum där vi byter hennes blöja. Sedan köket igen och skakar i ordning en flaska välling som alltid måste värmas längre än det står på paketet för att vattnet är så förbaskat kallt. Vällingen äts i min famn i vardagsrummet.

Ställer ner henne på golvet och går och hämtar mitt kaffe. Mjölken är slut. Skär upp en stor bit kladdkaka. Sätter mig i vardagsrummet och slår upp datorn. Vällingflaskan som inte är helt tom står på vardagsrumsbordet och jag märker knappt att Jacklin tar den. Knappeti knapp, kladdkakan uppäten, kaffesörpel, vad gör hon? Ser vällingprickar och pölar på golvet, på högtalaren, på vardagsrumsbordet, på pappans server som står på golvet, ajaj. Vet Ni att våtservetterna för bäbisrumpa är perfekta att städa med? Offrar en och torkar upp sölet, och kommer med ens på att Jacklin brukar producera en osande blöja ungefär nu. Vi går in i badrummet och hon får prova sitta på den nyinköpta pottan. Hon tittar frågande på mig, varför sitter jag på den här? Hon får leka med baddockan och badleksakerna, men det distraherar mer än det får henne att slappna av och göra nummer två, inte ens lite nummer ett kommer så vi ger upp.

Hon är ett riktigt yrväder, klättrar upp och ner för soffan, klättrar på mig, drar mig i håret, vandrar iväg lite själv och skjuter matstolen framför sig. Hon kryper ingenting längre, hon går och springer. Säger dada, titta, mama och sånt babbel. Klättrar upp i soffan och ställer sig i mitt knä, öppnar munnen och trycker den mot min och sedan skrattar hon och klättrar ner igen, med fötterna först, precis som vi har lärt henne.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0