Jacklin och mamman

Klockan 01 sa barnmorskan att det var 9 cm öppet och att det bara var en liten kant kvar. Flera timmars vändande och vridande av kroppen i olika positioner hade alltså gett resultat. Vi kom överens om att jag skulle försöka krysta förbi den där kanten, men det gick inte. Det var helt enkelt inte moget för det ännu.
Småtimmarna kröp sakta framåt, vi småslumrade. Jag låg på sidan och pappan hade äntligen blivit erbjuden en sackosäck att vila i. Hittills hade han tryckt ihop två fåtöljer, så att kunna sträcka ut benen på säcken var tydligen välkommet, för han snarkade snart.

Efter nog den 100:e gången jag tryckte på klockan för att få påfyllning av ryggbedövning sa barnmorskan att hon nog gärna tog en koll först innan hon fyllde på. Jag antar att hon såg på mig att det var en annorlunda smärta än tidigare. Dessutom har de skvallrare på sitt rum som visar värkarnas kurvor och krystvärkar ser annorlunda ut. 

Jodå, 05.09 var klockan och efter 27 timmar med värkar var det dags att krysta på riktigt. Den sömndruckna pappan kom snabbt på fötter och stod bredvid mig när barnmorskan sa: Nu blir det bäbis!
Krystvärken kom, genast ville jag rycka åt mig lustgasen men det här var inga värkar som man bara andas igenom, man jobbar sig igenom dem. Och som jag jobbade! Träningsvärken jag hade i flera dagar efteråt och blodutgjutelserna i ögonvitorna och på bröstet vittnade om hur jag slet. 

05.26 lades det upp en varm bäbis på mitt bröst. Huvudet var lite konformat av att ha suttit fast i den där kanten så länge. Andningen kontrollerades snabbt, allt ok. Hon frågade om vi tittat efter vad det blev för nåt, och när vi sa nej lyfte hon upp bäbisen.

Det blev en tjej! Och inte vilken tjej som helst, utan världens finaste tjej!