En stor tjej
Vardagen rullar på fort när man har barn. Kliva upp, byta blöja, ge välling, gosas i sängen. Borsta tovigt hår, byta om, borsta tänder, gosa lite till. På med overall, skjuts ner i vagnen, traska iväg till förskolan medans hon pekar och säger "BIL" när hon ser en bil.
Och sedan det vanliga rejset när den lilla hoppetossan hämtas från förskolan; mutfrukt i vagnen, hem och äta upp mutfrukten tillsammans med henne på nån av våra sängar, blöjbyte, laga mat medans hon stänker vatten i hela köket och duschar håret under kranen, äta (kanske), få glädjefnatt när pappan vrider om nyckeln i låset, springa ut i hallen under tjo och tjim, lattja och busa massor med pappan innan han får sätta sig och äta. Gos, pyjama-på, kvällsvälling, tandborstning, ta mamma eller pappa i handen och gå in i sitt rum och lägga sig. "BÄBIS" ligger på kudden bredvid. Mamman/pappan sitter på pallen bredvid sängen och håller henne i handen tills hon somnar. Hon vill inte att vi ligger bredvid henne i sängen längre.
Hon har en bästa kompis på förskolan som hon leker med mycket. Det kommer nya ord ur hennes lilla mun nästan varje dag, men oftast säger hon "BAJS". Och så "NEJ" förstås. Det är mycket hon inte vill. Ibland är oviljan så stark att hon får utbrott och gråter en skvätt men det går ganska fort över. Hon bits ju i alla fall inte. Och inte klättrar hon och härjar på som ett vilddjur heller. När hon klättrar upp på vardagsrumsbordet till exempel så är det inte för att hon vill hoppa på det utan för att hon vill ligga raklång över det och det är ju inte speciellt vilddjursrelaterat. Det räcker oftast att säga åt henne en gång när hon försöker riva ner något nytt som hon kommer åt, en tavla eller en gardin eller så.
Hon är grymt förtjust i klackskor, nagellack, låtsas-raka-sig-med-pappan-med-lite-rakskum-på-hakan, bada, klänningar, dockor, Pippi-tältet hon fick i julklapp av kusin Joel, farfar, musik, dansa, pappa, läsa böcker, göra själv, hjälpa till (duka fram/undan, moppa golvet, dammsuga, torka upp spill, kasta skräp), få presenter, prata i telefon.
Nu har hon fyllt 2 år, hon är en stor tjej. Hon fick liksom en CYKEL av pappan när hon fyllde år! Det händer så mycket på så kort tid att det inte finns en möjlighet att hänga med och skriva ner allt.
Det är dags att den här berättelsen om Jacklin avslutas nu.
Nästa kapitel börjar snart.
Kapitel lillebror.
Och sedan det vanliga rejset när den lilla hoppetossan hämtas från förskolan; mutfrukt i vagnen, hem och äta upp mutfrukten tillsammans med henne på nån av våra sängar, blöjbyte, laga mat medans hon stänker vatten i hela köket och duschar håret under kranen, äta (kanske), få glädjefnatt när pappan vrider om nyckeln i låset, springa ut i hallen under tjo och tjim, lattja och busa massor med pappan innan han får sätta sig och äta. Gos, pyjama-på, kvällsvälling, tandborstning, ta mamma eller pappa i handen och gå in i sitt rum och lägga sig. "BÄBIS" ligger på kudden bredvid. Mamman/pappan sitter på pallen bredvid sängen och håller henne i handen tills hon somnar. Hon vill inte att vi ligger bredvid henne i sängen längre.
Runt midnatt kommer hon tassande, oftast med "BÄBIS" under armen, och lägger sig med oss i vår stora säng.
Det går inte en dag utan att vi tittar på henne och förundras över hur stor hon har blivit. Både utvecklingsmässigt och fysiskt. Hon har blivit lång, snart vuxit ur storlek 92. Hon är inte våran lilla bäbis längre och det känns som att det skedde över bara en natt. På ett sätt är vi så glada över att få vara med henne när hon växer upp, hela vägen. På ett annat sörjer vi över att vi inte får tiden tillbaka och den rinner mellan våra fingrar och det är svårt att få grepp om den. När hon sitter själv på sitt rum och har nattat alla sina dockor i hennes säng, med täcke och allt, sjunger eller viskar lite till dem, ja då är det så man knappt tror sina ögon.
Det går inte en dag utan att vi tittar på henne och förundras över hur stor hon har blivit. Både utvecklingsmässigt och fysiskt. Hon har blivit lång, snart vuxit ur storlek 92. Hon är inte våran lilla bäbis längre och det känns som att det skedde över bara en natt. På ett sätt är vi så glada över att få vara med henne när hon växer upp, hela vägen. På ett annat sörjer vi över att vi inte får tiden tillbaka och den rinner mellan våra fingrar och det är svårt att få grepp om den. När hon sitter själv på sitt rum och har nattat alla sina dockor i hennes säng, med täcke och allt, sjunger eller viskar lite till dem, ja då är det så man knappt tror sina ögon.
Hon har en bästa kompis på förskolan som hon leker med mycket. Det kommer nya ord ur hennes lilla mun nästan varje dag, men oftast säger hon "BAJS". Och så "NEJ" förstås. Det är mycket hon inte vill. Ibland är oviljan så stark att hon får utbrott och gråter en skvätt men det går ganska fort över. Hon bits ju i alla fall inte. Och inte klättrar hon och härjar på som ett vilddjur heller. När hon klättrar upp på vardagsrumsbordet till exempel så är det inte för att hon vill hoppa på det utan för att hon vill ligga raklång över det och det är ju inte speciellt vilddjursrelaterat. Det räcker oftast att säga åt henne en gång när hon försöker riva ner något nytt som hon kommer åt, en tavla eller en gardin eller så.
Hon är grymt förtjust i klackskor, nagellack, låtsas-raka-sig-med-pappan-med-lite-rakskum-på-hakan, bada, klänningar, dockor, Pippi-tältet hon fick i julklapp av kusin Joel, farfar, musik, dansa, pappa, läsa böcker, göra själv, hjälpa till (duka fram/undan, moppa golvet, dammsuga, torka upp spill, kasta skräp), få presenter, prata i telefon.
Nu har hon fyllt 2 år, hon är en stor tjej. Hon fick liksom en CYKEL av pappan när hon fyllde år! Det händer så mycket på så kort tid att det inte finns en möjlighet att hänga med och skriva ner allt.
Det är dags att den här berättelsen om Jacklin avslutas nu.
Nästa kapitel börjar snart.
Kapitel lillebror.
