Jacklin och mamman

Vardagen rullar på fort när man har barn. Kliva upp, byta blöja, ge välling, gosas i sängen. Borsta tovigt hår, byta om, borsta tänder, gosa lite till. På med overall, skjuts ner i vagnen, traska iväg till förskolan medans hon pekar och säger "BIL" när hon ser en bil.
Och sedan det vanliga rejset när den lilla hoppetossan hämtas från förskolan; mutfrukt i vagnen, hem och äta upp mutfrukten tillsammans med henne på nån av våra sängar, blöjbyte, laga mat medans hon stänker vatten i hela köket och duschar håret under kranen, äta (kanske), få glädjefnatt när pappan vrider om nyckeln i låset, springa ut i hallen under tjo och tjim, lattja och busa massor med pappan innan han får sätta sig och äta. Gos, pyjama-på, kvällsvälling, tandborstning, ta mamma eller pappa i handen och gå in i sitt rum och lägga sig. "BÄBIS" ligger på kudden bredvid. Mamman/pappan sitter på pallen bredvid sängen och håller henne i handen tills hon somnar. Hon vill inte att vi ligger bredvid henne i sängen längre.

Jag märker nu att jag visst saknar tiden då vår tös var en liten liten skrik-koala-bäbis och bara ville vara i famnen och var nöjdast där och till och med kunde somna i famnen. Nu får jag sno åt mig en och annan kram och en puss i rena farten och det är hon som besämmer om det överhuvudtaget blir något gos. Att ha en snart 2-åring i famnen tills hon somnar är omöjligt, hon är för lång och tung för det, hon ligger inte bekvämt. När jag tänker på att det där goset med henne aldrig kommer tillbaka blir jag lite ledsen över att jag tyckte det var så jobbigt när hon var som värst klängig. Hon växer upp så fort.

Dock får hon sina stunder då hon vill vara uppe i famnen på mig mer än vanligt, och jag försöker bortse från att hon då brukar vara som mest gnällig och håller om henne och snusar på henne så mycket jag kan. 

Hennes senaste tilltag att vara den största surpuppan som gått i ett par skor har gått över. Det verkar som att det var ett sånt där språng igen. Tillsammans med tandsprickning och allmän sjukdomskänsla med feber så kan det inte ha varit lätt. En natt sov hon helt lugnt bredvid mig och jag anade redan då att det var något som hade förändrats. På morgonen var hon en solstråle och tittade på mig med helt andra ögon. Det märktes så väl att hon tagit ett steg upp på den mentala stegen och plötsligt kan hon se bortom det hon tidigare sett.

Idag när jag lämnade henne på förskolan var hon så glad över att få komma dit, hon pussade mig länge och gav mig en hård kram innan jag gick. Älskade lilla gotroll. Så mycket kärlek.

Idag är det fredag igen och jag kan inte låta bli att fundera på vad för slags åkomma förskolan ska skicka hem Jacklin för idag. Jo, varje fredag när hon är där ringer de och säger att hon är sjuk och måste hämtas. Förra fredagen lät det; Hon är helt igenmurad i näsan och har inte sovit middag. När jag kom dit var hon inte ens lite snorig!

Jacklin är inne på 3:e dagen med feber så vi har varit hemma och myst en massa. Hon äter ganska dåligt men dricker som hon ska. Får varva blåbärssoppa med välling och vatten. I går kväll fick hon till och med lite glass för att svalka lite i munnen. 2 tänder är på väg fram, pga febern tror jag, hörntänderna i överkäken. 

Det konstiga med febern är att den pendlar upp och ner hela tiden. Men det kanske brukar vara så.

Det jobbigaste är nätterna, det verkar som att hon drömmer en hel del mardrömmar eller vad det kan vara. Hon får grin- och gnällattacker flera gånger om och vill knappt bli tröstad. Säger man åt henne att vara lite tyst så hon inte väcker hela huset med sitt yl blir hon än värre. Mutar med vatten, täcke, vovven, kramar, att ligga en bit ifrån, erbjuder en ny blöja, inget vill hon ha, hon vill bara grina och slänga sig hit och dit. Nåja, det är ju knappast behagligt att vara sjuk och ha feber.

I går efter att hon lagt sig bredvid mig i vår säng sa hon sömnigt: Mamma? Mamma!? I love you.

Snacka om chockad jag blev! Jag brukar ofta säga I love you till henne. Hennes pappa också. Pappan fick sig också ett litet I love you i morse när han gick till jobbet.

Och förvåningen när hon plötsligt deltog i morgonens samtal mellan mig och pappan, där han sa: Åh vad jag är trött idag. Och jag svarade: Jag också. Och Jacklin svarade. Jag också.

Hon börjar sätta sig på tvären nu. Jag tror det antingen är ett språng på gång, utveckling alltså, eller så har hon växtvärk i benen. När jag hämtar på förskolan så är det något som är fel redan i tamburen, och jag har faktiskt ingen aning om vad det kan vara. Ibland har det varit att allt ska vara precis som det var när vi kom dit på morgonen. Alla kläder på, allt på exakt samma sätt. Ibland är det verkligen inte det.

Det verkar som att Jacklin har blivit stora tjejen på riktigt nu, hon vill nämligen inte sova middag mitt på dagen längre. På förskolan har hon som längst sovit i en kvart de senaste gångerna hon varit där. I helgen som var sov hon i över en timme ena dagen och ingenting alls nästa dag. Hon blir inte så jättegnällig på kvällen heller, hon står ut rätt så bra till kl 19 då det är dags för välling, tandborstning, pussa pappa och läggdags.

Nappavvänjningen går hur bra som helst, hon pratar otroligt mycket mer nu än innan. Hon har vuxit mentalt flera meter känns det som och hon klarar så mycket saker på egen hand. Ta på sig byxorna (med lite hjälp), ta på sig skorna, blivit jätteduktig på att gapa så att vi kan borsta hennes tänder ordentligt, vill självmant sätta upp håret i en tofs, leker mycket själv, prata i telefon, trycker på tv-dosan när hon vill byta kanal.

Det är så häftigt att hon kan säga Jejja, det betyder Jackie/Jacklin.

Idag har Jacklin lyckats med något alldeles speciellt! Hon har för första gången tagit på sig skorna helt själv! Att de hamnade på fel fot är väl inte hela världen.

Nu på morgonen har jag grinat en skvätt. Inte på grund av att jag blev ledsen, tvärtom! Jacklin gör mig så stolt över att vara hennes mamma!!

Det var dags för ett litet kvartsamtal efter inskolningen, ett tillfälle för personalen säga hur det går med hennes utveckling och hur hon verkar trivas där och för oss att ställa frågor om det är något vi funderar över.

Jag blev överöst med positiva saker om Jacklin! Hon är jätteduktig och börjar komma in i rutinerna vid lunch, tvätta händerna och vilan. Hon är väldigt kramig av sig och kastar sig nästan i famnen på vilken vuxen som helst. De sa att det är hennes personlighet att vilja kramas och vara nära och att de försöker tillgodose det så mycket de kan genom att ha henne i knät och hålla om henne. Hon är också bra på att gå fram till personalen och ta tag i dem om det är något hon vill.

Jag blev så otroligt överaskad när jag fick höra att efter att de ätit ställer hon själv undan disken i diskmaskinen, tvättar händerna själv och lägger sig på "sin" madrass i vilorummet och är bland de första som somnar. En i personalen får oftast hålla henne i handen tills hon somnar, men det tycker de är ok.

Hon leker bäst med grabbarna där, står i hörnan och kör med bilar. Sjunger och nynnar med i alla sångerna, hoppar och dansar med i en "pippi-låt" och sitter jättefint och tyst och lyssnar vid samlingen. 

När jag satt och väntade på min tur att få prata med förskoleläraren såg jag Jacklin genom fönstret. Hon stod stilla och tittade på de andra, observerade. Varken ledsen eller glad, jag tyckte det såg lite sorgligt ut. Det knep i hjärtat. Hon såg så ensam ut. Innan jag hann nämna det under samtalet berättade hon att Jacklin brukar få stå och titta på de andra en stund först för att hon verkar vilja göra det, sedan tar en personal henne i handen och hjälper henne komma igång att leka. Jacklin är mer aktiv på eftermiddagen än på förmiddagen, precis som sin pappa.

Vi som föräldrar fick en eloge för att vi är trevliga och för att det märks att Jacklin får mycket trygghet och kärlek hemma.

Så hur gick det inatt nu då? Fick hon nappen i alla fall för att vi inte orkade med att höra hennes pip och skrik? Nej, det gick faktiskt ganska så bra. På kvällen vaknade hon ungefär en timme efter läggningen, hon grinade såklart en hel del, men lugnade snabbt ner sig när jag satt och höll om henne och strök henne över håret. När vi hade gått och lagt oss så dröjde det nog inte så länge innan hon kom till vårt rum och lade sig, det spektakulära var att hon inte började gråta förrän hon lade sig bredvid mig. Jag var så trött att jag tänkte att hon skulle få nappen ändå, men jag somnade ifrån det.

Idag har hon varit som ett helt annat barn, hon har pratat mycket mer och verkar gladare på något sätt. Inte en enda gång har hon frågat efter nappen. Nu vid vilan somnade hon utan ett endaste pip, bara massa gosande och pussande. Det var underbart.

Vi håller tummarna att det fortsätter i samma spår.

Att läsa saga med jättehes röst gör plötsligt sagan till en riktig skräckis med väsande ljudeffekter istället för de vanliga "pip pip" och "mjau". Men Jacklin verkar inte bry sig nämnvärt och blir jätteledsen och förbannad när mammans röst inte klarar att läsa en till saga.

Vi är sjuka alla tre nu och har varit sedan i söndags någon gång. Jag ligger en dag efter i insjuknandet så jag antar att tillfrisknandet inte är så långt borta eftersom både Jacklin och pappan verkar vara hur pigga som helst idag förutom en del snor. Men nu är i alla fall förskolans premiärbaciller överstökade och vi får vara glada över att det inte var magsjuka. Det kanske vi råkar ut för nästa vecka, vem vet. I morgon ska de återuppta inskolningen är det tänkt och det ska bli spännande att höra hur många av de nya barnen och föräldrarna som varit sjuka samtidigt som oss.

Jacklins farfar var hit på ett kort besök igår, han hade med sig min gamla stereo som annars står oanvänd hemma i Ljusdal. Den har vi nu ställt in i Jacklins rum så hon kan få lyssna på musik därinne. Hon älskar ju som sagt musik, vår lilla dam, så det var verkligen ett genidrag! Nu ser vi fram emot sagor och barnmusik på CD. Ett tag fantiserade jag om att det skulle vara som ett sagoland där inne och att Astrid Lindgren läste sagor hela dagarna (på CD alltså), men det är nog att ta i. Det ser ju inte ens ut som ett sagoland. Mer myslampor och kuddar krävs för det.

Jacklin övar förresten hela tiden på att gå på pottan nu, men det har inte kommit något mer sedan den lilla klutten häromdagen.

Hon kan säga "Tissa" (betyder kissa) och "Gegga". "Bäbä" betyder bäbis. Och stapla några klossar på varandra kan hon också, men hon tycker mest om att riva ner det man staplat.

Nu händer det grejer! Jacklin kom nyss fram till mig, pekade på blöjan och sa "DÄ". Min första tanke var att hon redan hade bajsat och att det var dags att byta på henne. Sedan slog det mig att hon kanske försökte tala om att hon ville bajsa så då provade jag att sätta henne på pottan. Döm om min förvåning när hon på en gång producerade en liten liten korv där i botten av pottan. Vilken tjej! Hoppas hon fortsätter tala om när hon behöver bajsa och så småningom även kissa. Jag är så stolt nu så jag tror jag spricker.

I morgon är en stor dag, Jacklin ska nämligen börja förskolan! Vi kommer att kliva upp alla tre, slänga i oss kaffe resp. välling och sedan göra Jacklin redo med kläder och skötväska osv. Klockan 08.45 cirka kommer mamman vinka av barn och man och sedan ha två timmar helt själv.

Inskolningen börjar med två timmar första dagen och sedan får vi se hur det går. Målet är att göra inskolningen så kort som möjligt (fritidspedagogens ord). Sedan har vi begärt barnomsorg mellan 8-16 måndag till fredag. Jösses. Är vi verkligen redo för det här nu? Och har vi allt man "ska" ha? Idag har jag beställt hem lite höstkläder till tösen, men det är säkert mycket mer som måste inhandlas. Det är sånt som märks så jag tänker inte känna mig stressad över det. Det som stressar mig mest är att jag inte har något jobb ännu. Jag hoppas och blåhåller tummarna att jag snart ska få besked om de jobb jag sökt nu de senaste dagarna. 

Status på Jackie:

Har 10 tänder varav 4 kindtänder.
Leker gärna att hon går på pottan och vet mycket väl vart bajset och kisset är (pekar på blöjan). Häromdagen pekade hon på blöjan, tog tag i pottan och pekade i botten på den och sa: Dä. Det blev inget den gången heller, men hon försökte verkligen.
Förstår mer och mer vad vi säger och lär sig snabbt vad saker heter.
I detta nu står hon och duschar själv. Tvålar in sig och sköljer med duschslangen.

Jackie har äntligen lärt sig att peka finger! Vi har tränat och tränat, mest jag, för att jag har tyckt att hon borde lära sig det.
Ja, alltså, hon har lärt sig att peka med ett pekfinger som svar på frågan hur gammal hon är.

Oj vad det rasslar till och kommer nya tänder i Jacklins mun! Hon har nu till och med fått en kindtand! Upptäckte det nu ikväll under tandborstningen. I överkäken är tandköttet alldeles rött, lite svullet och så har kindtanden spruckit fram lite. När de första två väl kom så har det varit nya tänder på g hela tiden. Min tappra lilla gotjej som ändå lyckas hålla humöret uppe trots en massa ömt tandkött jämt.

Jag har varit med om att när jag nämnt något så har det efter några dagar blivit precis tvärtom. Häromdagen skrev jag att Jackie var så otroligt kräsen med maten, och nu verkar det som att det har vänt. I förrgår gjorde jag iordning kycklingfilé i ugn med egen grillolja, kokt färskpotatis till. Den måltiden slutade i en ren tallrik. Detsamma med dagens mat, kokt lax med morötter och kokt färskpotatis. Tidigare idag åt hon stuvade makaroner med köttbullar och broccoli, lika där. Okej, antingen är det hennes aptit som har ökat, eller så serverar jag godare mat helt enkelt. Hur som helst så känns det bra.

Jippie!

Det märks så väl att det är något som händer med Jacklin. Utvecklingssprång eller inte, något är det. Jag kan inte lägga henne i alla fall, och tydligen inte pappan heller, fastän hon är trött så ögonen går i kors. Följande scenario har utspelat sig flera kvällar i rad: Jag går in med Jacklin i hennes rum, lyset är släckt och hon är bytt på, tänderna är borstade och hon har pyjamasen på sig. Napp i mun, välling i magen. Pussat pappa god natt. Stänger dörren och vi lägger oss i hennes säng. Hon ligger stilla en stund, håller mig i handen och runt hakan. Snurrar runt några gånger, "klättrar" på väggarna med benen och snurrar lite till. Lägger sig till ro med sitt ansikte mot mig, blundar. Kikar upp, skrattar, tar ur nappen och ger mig en puss. Detta upprepas tills hon blivit ännu piggare än hon var när vi lade oss och hon klättrar snabbt ur sängen.

PUST!

Alltså, jag blir så stolt att det tåras lite i ögonen när jag ser att Jacklin kan äta själv. Motoriken att hålla i skeden med mat på och föra den till munnen utan att spilla ett enda dugg sitter där. I detta nu sitter hon och äter korvstroganoff med ris, dvs. bitar i sås. BITAR I SÅS!! Bara det är ju hur stort som helst! Så länge hon får äta själv så går det mesta i tror jag. Hon ratar till och med burkmaten nu och slukar den hemlagade istället. Jippi!!

Oj vad Jacklin utvecklas mycket nu! Varje dag upptäcker vi att hon säger andra ord, pekar på saker och försöker säga vad det heter och vad hon vill. Kan medvetet leka "liten" med yngre barn genom att prata med ljus röst och krypa runt hon med. Att kittlas tycker hon är jättekul. 
Idag kom hon fram till mig och tog sig för blöjan och sa "DÄ", det visade sig att hon hade bajsat och sa till om att hon ville bytas på. Vår stora tjej! Vad hon kommunicerar!

Jacklin vill hellre nattas av pappan än mig nu för tiden. En bra början på pappaledigheten tycker jag, men det kniper lite i hjärtat när hon vägrar komma till ro med mig liggandes bredvid vid kvällsnattningen. På dagtid är det också lite småkrångligt att få henne att somna, oftast får jag vagga henne. På natten när hon vaknar och kommer till vårt rum så somnar hon dock tvärt bredvid mig, då får jag passa på att snusa på min fina unge.