Jacklin och mamman

Nu har det hänt, jag har blivit tvåbarnsmamma! Läs den nystartade bloggen om livet med Jacklin och lillebror Julian.

Vardagen rullar på fort när man har barn. Kliva upp, byta blöja, ge välling, gosas i sängen. Borsta tovigt hår, byta om, borsta tänder, gosa lite till. På med overall, skjuts ner i vagnen, traska iväg till förskolan medans hon pekar och säger "BIL" när hon ser en bil.
Och sedan det vanliga rejset när den lilla hoppetossan hämtas från förskolan; mutfrukt i vagnen, hem och äta upp mutfrukten tillsammans med henne på nån av våra sängar, blöjbyte, laga mat medans hon stänker vatten i hela köket och duschar håret under kranen, äta (kanske), få glädjefnatt när pappan vrider om nyckeln i låset, springa ut i hallen under tjo och tjim, lattja och busa massor med pappan innan han får sätta sig och äta. Gos, pyjama-på, kvällsvälling, tandborstning, ta mamma eller pappa i handen och gå in i sitt rum och lägga sig. "BÄBIS" ligger på kudden bredvid. Mamman/pappan sitter på pallen bredvid sängen och håller henne i handen tills hon somnar. Hon vill inte att vi ligger bredvid henne i sängen längre.

7.45 skulle barnen vara ombytta och klara för klockan 8 var det dags för Jacklins allra första luciatåg på förskolan! Finklädda var vi allihopa, Jacklin, jag, pappan och farfarn, men absolut finast var ju Jacklin. I sitt vita lucialinne, röda band runt midjan och det långa ljusa lockiga håret såg hon ut som en ängel.
Det var mycket folk där och det gjorde nog sitt till att hon till en början var lite avig. Vi förberedde oss så smått på att hon skulle vägra stå kvar i luciatåget och komma grinandes till oss, vad som helst kan ju hända när de är så här små.

Barnen samlades i ett annat rum och sedan tågade de ut och sjöng luciasånger för oss. Eller sjöng och sjöng, det var det personalen som gjorde. Barnen stod mest och tittade, några grät och sprang till en förälder eller kröp undan. Jacklin däremot stod längst fram och var hur duktig som helst. Center of attention som vanligt. Hon log, svängde lite med tärnljuset och våra hjärtan pöste över av stolthet över vår fina tjej som har blivit så stor.

De flesta barnen var utklädda till tomtar och pepparkaksgubbar. Det var en till förutom Jacklin som var tärna/lucia, men det var bara Jacklin som hade långt lucialinne och rött band. Och med allt det där håret...hon var ju SÅ FIN!!

Nå, hur gick premiäråkturen med den nya vagnen då? Ptja, det hade ju kunnat gå bättre om jag säger så. När vi äntligen kom hem igen visste min irritation inga gränser.

1. Det roterande framhjulet låste sig i det låsta läget hela tiden. Både jag och pappan hade provkört vagnen här hemma, utan att vare sig peta eller titta på sprinten som skall dras ut för att hjulet ska vara rörligt men ändå så krånglade det såklart först när Jacklin satt i vagnen och vi skulle gå en längre vända. Upptäckte att det blev värre av att jag måste lyfta fronten över t.ex. en trottoarkant och sedan satte ner den igen. Fick dra ut den där sprinten flera gånger och det retade gallfeber på mig.

2. Handtaget är helt annorlunda jämfört med Brio-vagnens och gick inte att höja på ett sätt som jag är van vid. Resultatet var onda axlar och överarmar. 

3. Det var halt, och tungt att fajtas med en svängbar vagn som rätt var det var inte var svängbar längre. Foglossning från helvetet, och så konstanta sammandragningar som en liten bonus.

4. Jacklin kan bara sitta framåtvänd i vagnen och det verkade vara den främsta anledningen till att hon totlvägrade att sova och till slut var så trött att hon formligen exploderade i sitt värsta utbrott hittills. Folk till och med vände sig om för att se efter vad det var som var på gång. Hon ville inte sitta i vagnen och ville inte gå själv bredvid. Hon skulle bäras och det gick jag då rakt inte med på med tanke på fogarna, axlarna, överarmarna och en vagn som gick lite som den ville. Det var ju bara att sätta henne i vagnen, torka svetten ur pannan, skita i folks undrande blickar och skynda sig hemåt. Väl hemma i sitt mörklagda rum och gosandes med både vovven och filten somnade Jacklin på ett litet kick. Och jag spydde galla över pappan för att vagnen verkade vara mer trasig än vi först trott.

P.S. På youtube hittade jag en intruktionsvideo där de visar hur man ställer in framhjulen i friställt respektive låst läge. Det visade sig att jag inte bara skulle ha dragit ut sprinten, jag skulle ha vridit den ett kvarts varv också.

Igår slog vi till och köpte en syskonvagn. Blocket är väldigt bra ibland, i Stockholmsområdet sätts det ut barnvagnsannonser flera gånger om dagen, men det gäller att vara på hugget så man får första tjing på en titt osv. Vi har sett många syskonvagnar som verkar så himla behändiga, där barnen sitter i våningar liksom och inte i bredd. Phil and Ted's vagnar. Det finns flera stycken på Jacklins förskola som har sådana vagnar.

Så jag ringde på en annons för Phil and Ted's Sport, 2009 års modell och den skulle säljas för 2.200 kr och allt nödvändigt ingick i priset. Regnskydd, syskonsits, mjuklift och extra vindskydd.

Tyckte att jag var ute i väldigt god tid men säljaren meddelade att det var flera stycken som redan hört av sig och var intresserade. Jag var dock den första som bodde i Stockholm som ringde så jag hade första tjing. Först till kvarn.
Vagnen såg bra ut, en del skavanker som inte upptäcktes förrän jag var hemma med den, men det var ändå inte så farliga grejer. Att köpa begagnat är alltid lite av ett riskspel. Den är helt klart värd pengarna i alla fall.

Det bästa är att det går att använda den som singelvagn så länge, och när lillebror anländer kan han ligga i mjukliften och placeras i den lägre sitsen. Plus att den går in i vår hiss, det gör inte vår Brio!

Nu har jag tvättat av vagnen lite och vi ska strax ut och provköra den. Jacklin fick provsitta vagnen här på morgonkvisten och hon tyckte så mycket om den att hon inte ville kliva ur. Bådar gott inför premiärturen och förhoppningsvis lyckas hon somna så att hon får sova middag ute idag. Själv är jag i stort behov av en promenad för att rensa huvudet lite. Det är lite upp och ner med mitt humör tyvärr.

Hittills har det varit så milt väder att Jacklin klarat sig ypperligt med fleecejacka, skaljacka och överdragsbyxor. Och mössa och vantar förstås. Jag har frågat på förskolan vad de anser är lämplig klädsel när det är sånt väder och de har tyckt att ovan nämnda dress duger tills det blir nollgradigt. Varför inte fråga de som jobbar med barnen i alla sorts väder om man har lite svårt att kunna avgöra själv liksom?
Jag tror att man har en tendens att klä på alldeles för mycket så att det blir för varmt sedan när de är ute och leker. För de står ju inte bara rakt upp och ner ute i flera timmar, de rör ju på sig. Om Jacklin står stilla i mer än en minut när hon är ute kan man snabbt konstatera att hon är sjuk.

Jag har tidigare skrivit om föräldrar som tänkt knas med kläder till barnen, då var det högsommar, och nu har jag ett till exempel. Vid hämtningen för kanske 3 veckor sedan var det väldigt varmt väder ute, jag tror att jag inte ens hade någon jacka på mig, bara en tjockare luvtröja. Vinterskor hade jag inte börjat med heller. Sprang på en mamma som också hämtade sitt barn, hon hade träningsskor, kavaj och ja, vanliga kläder, alltså ingen ytterjacka hon heller. Hennes barn däremot hade vinteroverall, vinterkängor, tjock mössa, handskar och när hon satte henne/honom i vagnen lade hon över en dubbelvikt fleecepläd över hela barnet så bara huvudet stack upp! Hur tänker man då?? Barnet må vara en fryslort, men vid den tiden är barnen på alla avdelningar ute och leker. Jag tror knappast han/hon var frusen när mamman kom och hämtade. Jacklin hade till exempel bara skaljackan på, inga vantar, ingen mössa, inga överdragsbyxor, och hon var nästintill svettig.

Fast nu ska inte jag vara den som är den, jag vet hur envisa barn kan vara. Hehe. Det finns ju en möjlighet att barnet vägrar gå med på att gå hem utan just handskar, tjock mössa, overall och hela fadderullan. Det kan ju ha blivit en grej som med frukten som Jacklin MÅSTE ha i vagnen på väg hem annars blir hon helt vansinnig.

Nu på morgonen var det strax över 1 plusgrad och frost ute, så det fick bli overallpremiär idag. Hade köpte en snygg overall på H&M för en rätt så billig peng (jämfört med vissa andra märken) som jag tyckte skulle passa bra på förskolan. Är den någotsånär billig så gör det inte så mycket om den blir lite sliten menar jag. Efter köpet läste jag om ett stort overalltest som Testfakta hade gjort, H&M-overallen blev näst bäst, efter den dyraste från Reima. Yes! Vilket klipp! Funderar nästan på att köpa fler av den i större storlekar när den nu är så bra.

Om vi skulle ta och göra en liten sammanfattning av veckan som var kanske.

Det var ju första advent i helgen, och vi passade på att baka lussebullar. Det var första gången som Jacklin bakade tillsammans med oss hemma. Jag är inte så mycket för bakning i vanliga fall, men lussebullar var ju kul! Lätt och så gick det fort. Hur bullarna blir är inte det viktigaste, huvudsaken man har roligt och det hade vi alla tre. Jodå, pappan var med och bakade han också.
Jacklins bullar såg mest ut som lussebajskorvar och en bulle tryckte hon FULL med russin. Russin var för övrigt mycket populärt.

Jag märker nu att jag visst saknar tiden då vår tös var en liten liten skrik-koala-bäbis och bara ville vara i famnen och var nöjdast där och till och med kunde somna i famnen. Nu får jag sno åt mig en och annan kram och en puss i rena farten och det är hon som besämmer om det överhuvudtaget blir något gos. Att ha en snart 2-åring i famnen tills hon somnar är omöjligt, hon är för lång och tung för det, hon ligger inte bekvämt. När jag tänker på att det där goset med henne aldrig kommer tillbaka blir jag lite ledsen över att jag tyckte det var så jobbigt när hon var som värst klängig. Hon växer upp så fort.

Dock får hon sina stunder då hon vill vara uppe i famnen på mig mer än vanligt, och jag försöker bortse från att hon då brukar vara som mest gnällig och håller om henne och snusar på henne så mycket jag kan. 

Hennes senaste tilltag att vara den största surpuppan som gått i ett par skor har gått över. Det verkar som att det var ett sånt där språng igen. Tillsammans med tandsprickning och allmän sjukdomskänsla med feber så kan det inte ha varit lätt. En natt sov hon helt lugnt bredvid mig och jag anade redan då att det var något som hade förändrats. På morgonen var hon en solstråle och tittade på mig med helt andra ögon. Det märktes så väl att hon tagit ett steg upp på den mentala stegen och plötsligt kan hon se bortom det hon tidigare sett.

Idag när jag lämnade henne på förskolan var hon så glad över att få komma dit, hon pussade mig länge och gav mig en hård kram innan jag gick. Älskade lilla gotroll. Så mycket kärlek.

Idag är det fredag igen och jag kan inte låta bli att fundera på vad för slags åkomma förskolan ska skicka hem Jacklin för idag. Jo, varje fredag när hon är där ringer de och säger att hon är sjuk och måste hämtas. Förra fredagen lät det; Hon är helt igenmurad i näsan och har inte sovit middag. När jag kom dit var hon inte ens lite snorig!

Jacklin är inne på 3:e dagen med feber så vi har varit hemma och myst en massa. Hon äter ganska dåligt men dricker som hon ska. Får varva blåbärssoppa med välling och vatten. I går kväll fick hon till och med lite glass för att svalka lite i munnen. 2 tänder är på väg fram, pga febern tror jag, hörntänderna i överkäken. 

Det konstiga med febern är att den pendlar upp och ner hela tiden. Men det kanske brukar vara så.

Det jobbigaste är nätterna, det verkar som att hon drömmer en hel del mardrömmar eller vad det kan vara. Hon får grin- och gnällattacker flera gånger om och vill knappt bli tröstad. Säger man åt henne att vara lite tyst så hon inte väcker hela huset med sitt yl blir hon än värre. Mutar med vatten, täcke, vovven, kramar, att ligga en bit ifrån, erbjuder en ny blöja, inget vill hon ha, hon vill bara grina och slänga sig hit och dit. Nåja, det är ju knappast behagligt att vara sjuk och ha feber.

I går efter att hon lagt sig bredvid mig i vår säng sa hon sömnigt: Mamma? Mamma!? I love you.

Snacka om chockad jag blev! Jag brukar ofta säga I love you till henne. Hennes pappa också. Pappan fick sig också ett litet I love you i morse när han gick till jobbet.

Och förvåningen när hon plötsligt deltog i morgonens samtal mellan mig och pappan, där han sa: Åh vad jag är trött idag. Och jag svarade: Jag också. Och Jacklin svarade. Jag också.

Den här helgen har varit helt underbar, Jacklin har varit lugn och gosig mest hela tiden, och speciellt mot pappan. Han har fått i princip all hennes uppmärksamhet och han har till och med varit den som hon valt att natta henne efter lunch. De har lekt och busat en massa, och hon har tjutit av glädje när pappan, trots sin grymma träningsvärk, har krälat runt på knä, lekt häst och skjutsat henne på åkbilen i en väldig fart. 

Hon har lärt sig sjunga tandborst-låten också, "lalaallayäyäyä, llalayäyäyä, aaaaah!!".

Imorse när hon vaknade låg hon och sjöng för pappan en lång stund, och efter ett tag omvandlade hon "lallalayäyäyä" i tandborst-låten till "papapapa, papapapaa,papapppa, YÄÄÄÄ!!"

Efter lämningen på förskolan såg jag att jag hade en jättefläck med tandkräm på kinden sedan jag och Jackie borstat tänderna på varann. Jag har alltså haft den hela vägen till förskolan och tillbaka. Hujeda mig.

För att göra tandborstningen lite roligare, och för att få henne att gapa överhuvutaget, så brukar jag sjunga truddelutten från Bolibompa: "Tandborste, yä yä yä, tandborste, yä yä yä, nu så är det dags att gapa stort AAAAAAAHHH". Jackie rycktes väl med av musiken för hon höll sig inte inom ramarna om man säger så.

Nåja, är man mamma så är man. Jag kan ju säga att ingen av de andra föräldrarna som lämnade reagerade vad jag märkte av, så de var väl lika trött och vimsig som jag.

Jag och Jacklin har varit hemma i Järvsö en sväng. Helgen efter jag fyllde år skulle vi hem och ha lite firande men jag och Jacklin åkte upp en vecka före pappan för att vi skulle få komma ifrån storstan lite och hinna träffa släkten som inte haft något Jackie-besök sedan i somras. Vi bodde hemma hos mormor hela den veckan, så härligt att ha skogen alldeles utanför dörren och inga grannar som stör sig på en pigg tös som är uppe och pladdrar och härjar klockan 6 på morgonen. Stackars mormor har i och för sig inte fått sova så bra medans vi bott där, Jacklin fick nämligen något slags spunk och grinade och sparkade mest hela tiden så det ljummade i väggarna. Vet inte om det var en tand som spökade eller något annat. Det är ett mysterium när barna inte kan tala om själv vad det är som är fel.

Vi träffade Mille för första gången, moster Susanne m. fam. nya familjemedlem. En vit ulltuss till hund som såg ut som ett popcorn när han studsade runt på golvet och lekte med sina gosedjur. Till en början var Jacklin väldigt misstänksam och tveksam till om hon ville vara i närheten av Mille, rädd rent av, men det gick bättre och bättre ju fler gånger de fick träffas och till slut kunde hon till och med krama honom och mata honom med morotsbitar direkt ur handen.

Det märks tydligt att hon börjat släppa taget om mamman så smått, hon kunde ty sig till "pappafigurer" utan problem, mäkta imponerade blev vi allihopa. Hon har också lärt sig säga "FAFFA", "MOMMOJ", "MILLE", "BA" (Bajs), och massa andra uttryck som vi inte kunnat tolka än.

Jacklin är en makalös liten tjej som charmar alla, och hon har blivit så stor utan att vi märkt det.

Hon börjar sätta sig på tvären nu. Jag tror det antingen är ett språng på gång, utveckling alltså, eller så har hon växtvärk i benen. När jag hämtar på förskolan så är det något som är fel redan i tamburen, och jag har faktiskt ingen aning om vad det kan vara. Ibland har det varit att allt ska vara precis som det var när vi kom dit på morgonen. Alla kläder på, allt på exakt samma sätt. Ibland är det verkligen inte det.

Jacklin börjar visa tendenser till att bli en utmärkt pappig liten tjej längre fram.