Jag var inte ensam
När Jacklin var ett par veckor eller sju så skrek hon väldigt mycket. Hon skrek så ådern i pannan pulserade, jag skrek inombords och kände mig ensammast i världen. Kolik konstaterade jag och kopplade genast ihop det med magbekymmer. Jag slutade dricka kaffe, slutade äta mjölkprodukter, ja...slutade äta allt som inte var havregrynsgröt i princip. Ordet kolik betyder inte magont, det betyder skrik, men just då gjorde det ingen skillnad för jag hann inte äta mer för det. Kånkade bäbis, ammade och grät för att Jacklin ville kånkas, ammas och gråta.
Den tröttheten och maktlösheten jag kände då var så mäktig att jag kände att jag inte ville ha fler barn.
Den tröttheten och maktlösheten jag kände då var så mäktig att jag kände att jag inte ville ha fler barn.
Nu när den perioden är borta och förbi tycker jag att syskon till Jacklin inte känns lika främmande längre. Märkligt, men det är ju faktiskt värt det.
Vänner till mig och mammabloggar jag läser beskriver att de just nu upplever samma sak som jag gjorde då. Deras bäbisar är ett par veckor eller sju och skriker så ådrorna i pannorna pulserar.
Det här händer visst hela tiden.
Jag var inte ensam.
Kommentarer
Postat av: Millan
Jag kände mig också rätt ensam om att ha en väldigt skrikig bebis, alla andra påpekade ofta hur tysta och lugna deras bebisar var..
Trackback
