Jacklin och mamman

Ålder:
10 månader 2 dagar

Vikt:
9.600 gram (ja, just det, inte 10 kg-plussare längre då, men det beror på att hon varit sjuk och varit ganska dålig på att äta, men nu är hennes aptit tillbaka igen)

Längd:
74,8 cm

Huvudomgång:
46 cm

Färdigheter:
Busar och är medveten om att det är bus.
Kan plocka upp minsta korn med pincettgreppet.
Står själv utan stöd, även om det bara är för några sekunder.
Går själv medans vi håller hennes ena hand.
Kan pussas.
Klappar händerna.
Vinkar.
Pekar på saker.
Tycker jättemycket om musik, då dansar hon genom att böja på knäna och knixa snabbt.
Nickar.
Kan hålla och dricka själv ur de små nappflaskorna med vatten. Med enhandsgrepp till och med.
Lägger huvudet på sned och ser söt och oskyldig ut.
Uttrycker med hela ansiktet att hon vill säga något men hennes röst lyder henne inte, det blir oftast bara något av ljuden; meh, ma, ba, pa, da, eller tss.

Förändringar:
Tycker inte att dammsugaren är lika läskig.
Äter vanlig mat/inte allergianpassad. 

Gillar:
I matväg så är nyrivet äpple mycket mycket populärt, likaså nykokt broccoli, ärtor och majs. Psssst! Plockmat är alltså poppis även hos barn som inte har tänder!
Tycker också att tandborsten är en riktig hit! Ge den till henne och du kan inte ta den av henne utan att hon ger Dig en utskällning.
Älskar att bada, reagerar direkt på ljudet av spolande vatten i badkaret.
Spritter till i hela kroppen av lycka när hon hör hur nyckeln vrids om i låset och pappan kommer hem från jobbet.

Det kretsar så många frågor i mitt huvud just nu, och alla handlar de om Jackie.

Jag undrar när hon ska acceptera sängen som en trygg och skön plats för vila och inte ett fängelse att få panik- och gråtattacker i när hon vaknar och upptäcker att det hon legat och hållt om i sömnen inte var mamma?

Det sägs att barn i hennes ålder går igenom separationsfasen nu och att man undvika alltför stora förändringar just därför. Gör vi då fel när vi nu gör ytterligare försök med att lära om Jackie hur sömn fungerar och hur den BÖR fungera? Att lära henne att somna själv och få henne att förstå att vi inte överger henne är ju inte farligt i sig, men kan det vara direkt skadligt för henne att vi inte tar upp henne när hon vaknar och gråter på nätterna?

Och hur lång tid tar det att få ett barn att somna själv? Hon somnar ganska lätt när hon läggs för natten, men hon vaknar ju flera gånger per natt för att hon vill ha nappen som hon tappat och det problemet löses nog inte av att hon lär sig somna själv. Det löses enbart av att hon slutar använda napp. Med det i beräkningarna kanske vi inte kommer sova en hel natt förrän Jackie är 3 år! 

Ska man nöja sig med att hon somnar om man har en hand på henne eller ska målet vara att vi ska kunna lägga henne ner i hennes säng när hon är trött och nöjd i övrigt och så är det bra så?

När hon gråter och är förbannad där runt 04-tiden, är det bäst jag tar upp henne då och håller henne i famnen även om det inte får henne att somna om i sin säng som de 2-3 tidigare gångerna hon vaknat på natten då det dög med att ge napp och stryka rygg?

I två dagar var Jacklin lite extra kinkig med maten. Inget dög riktigt och hon drack även dåligt med vatten. Inte ens lite "saft" gick i. Pruttar och magbubbel och en och annan rackarbajsare i blöjan fick oss att tro att hon fått i sig något olämpligt som legat på golvet. Vagnen drar ju in massvis med grus och lort. Minsta lilla korn hittar hon och placerar det direkt på sin lilla tunga och så vips är det borta. Magtrubbel får man liksom räkna med.

Natten till igår vaknade jag av att hon hade kräkts på kudden och pyjamasärmen, men jag tog ingen större notis om det. Igårkväll när jag äntligen hade fått i henne halva grötportionen slog hon till med en storspya över hela sig och matstolen. Jippi. Verkligen kaskad. Stackars älskling. Bara att stoppa i plurret och skrubba. Hon somnade utan mat i magen igår alltså. 

Prickarna på Jacklins kropp hade förökat sig till dagen efter, alltså igår. Hon såg inte klok ut, men efter lite konsultation med BVC-sköterskan så fick jag det bekräftat att det bara var helt ofarliga feberutslag. En del barn får det när de haft feber och det beror på virus. Inget att oroa sig för alls. Som jag trodde då. Idag har de klingat av en hel del, de är inte lika intensivt röda utan bara lite lätt rosa. Som små små bulor.

Vi börjar nu fundera på om prickarna som Jacklin har på magen, ryggen, nacken, halsen och i ansiktet egentligen är det som brukar kallas för feberutslag. Idag syns de lite mer än de gjorde igår. Det är dessutom andra natten i rad som Jacklin sovit uruselt så kanske att det hänger ihop med utslagen? De verkar inte klia, kanske de som är bakom öronen då, men inte de övriga. Feberfri har hon varit sedan i lördags.

Och varför skriker hon i sömnen? Hon vaknar till, spjärnar med hela kroppen, nyper hårt i det hon får tag på och gnäller, för att några sekunder senare vara helt avslappnad och sömnig och kan till och med somna till i några minuter innan det är dags igen. Vad är det som händer?
Det är omöjligt att ha henne liggandes i sin säng, det finns ingen ände på uppklivandet och hängandet över sängkanten för att hålla en hand på henne så hon kommer till ro. Ligger hon i vår säng gör hon brottningsmanövers hela natten och skallar både mig, pappan och väggen vid huvudänden.

Enligt schemat över utvecklingssprång ska hon vara precis i startgroparna för ett nu, kanske lite tidigt men ändock. Kan det vara det? Om det är så här jolligt nu ser jag INTE fram emot jollet som kommer vara runt jul då den mest stormiga tiden ska vara.

Det är mycket gnäll på mig också nu, jag låter som en repig skiva; Åh vad allt är jobbigt. Men det ÄR ju jobbigt. Jag har dock lovat både mig själv och Jacklin att när vi är friska igen ska det bli andra bullar.

För att uppdatera Er lite om hur Jacklin mår så har det faktiskt inte blivit bättre. Eller jo, hosthäxan har dragit och snormonstret är lite snällare, men febern bara stiger. Eftersom det rekommenderas att söka vård när barnet haft feber mer än tre dagar så ringde jag BVC. Det blir till att ringa akuten igen kl. 17 så en läkare får titta på henne. Kan hända att vi helt enkelt var på akuten en dag för tidigt sist, då allt var ok, för samma kväll fick hon feber.

När pappan kom hem efter jobbet igår kväll busade och myste vi tre i sängen en lång stund. Det är så härligt att se Jacklins lycka över att ha pappa hemma och att vi gör något roligt tillsammans. Hon blev alldeles varm av allt bus och hennes kinder blossade. Hon hade inga problem med att somna efter godnattsagan och godnattsången sedan, hon praktiskt taget somnade i min famn.

Ringde BVC idag angående Jacklins förkylning. Sköterskan höll med om att det vore på sin plats att kolla så att hon inte har någon begynnande öroninflammation eller så. Fick ringa vårdcentralen för att få träffa en doktor och såklart fanns det inga tider förrän på torsdag. Dock fick jag rådet att vända mig till akuten då hon jag pratade med förstod att om Jacklin sov knapert inatt så kommer hon knappast sova bättre fram till torsdag.

Kändes en smula hysteriskt att kliva in på akuten med en pigg unge med rosiga kinder för att kolla om hon var sjuk på riktigt. Jag vet inte vad doktorn tänkte, men förmodligen något i stil med; småbarnsmammor, hujeda mig för nojjigare fölk. Men han höll i alla fall med om att långvariga och återkommande förkylningar KAN vara ett tecken på öroninflammation.

Hela natten har jag strategiskt och tålmodigt lagt ut fällor och beten för att fånga den fan. Snormonstret. Envis är han och det verkar som att han vuxit sig så stor att han fastnat därinne i Jackies näsa. En kompanjon har han skaffat sig också, hosthäxan.

När varken högläge, snorsug, saltlösningsspray eller nässpray hjälper vad gör man då? Tar till caustiksoda och högtryckstvätten?

Jag ställde spjälsängen alldeles bredvid våran så att jag kunde sticka in handen mellan spjälorna och stryka bort det konstant rinnande snoret under hennes näsa och klappa henne på ryggen. Att höra henne ligga och kämpa med att tutta på nappen fastän hon är så täppt är hemskt.

Igår kväll somnade Jacklin själv i sin säng kl. 20 och sov gott till 05.15. Vi gjorde ett tappert försök att få henne att somna om men det gick inte. Vi klev upp och hon fick frukost, bra mycket tidigare än vanligt. Hon fick sova sin första tupplur lite tidigare pga detta. Kl. 09 närmare bestämt och hon sov i lite mer än två timmar. Hon fick lunch och efter det drog vi iväg en sväng hon och jag. Jag uträttade lite ärenden och Jacklin låg i vagnen och såg allmänt sur ut. Till och med en förbipasserande frågade om hon brukar vara så seriös för han fick bara onda ögat när han försökte lattja med henne. Jo, hon är nog en smula svårflirtad medgav jag. En mer exakt beskrivning av dagens humör skulle vara "surkart".

Hon fick mellis i vagnen och hon såg relativt trött och mör ut när vi var hemma igen vid kl. 14.30 så jag försökte lägga henne då. Stört omöjligt! I en halvtimme försökte jag men hon ville inte sova. Lika bra att ta upp henne då tänkte jag och det började närma sig middag. Hon brukar få det vid kl. 15.30 ungefär. Nu är klockan strax efter 17 och hon har fortfarande bara sovit en gång idag. Övertrött är bara förnamnet, men nog är det väl en dålig idé att lägga henne nu om hon ska läggas för natten vid 20?

Måndag 15:e november: Klappade händerna för första gången och fick mamman att gråta en skvätt.

Länge har jag vaggat Jacklin till sömns i min famn, både när hon ska sova middag och sova för natten. I ärlighetens namn har det blivit värre och värre med att få henne att somna om igen när hon vaknar på natten. Det har varit en snabb och tillfällig lösning att lägga henne i vår säng bredvid mig men inte har hon sovit bra inte. Hon är 9 månader gammal och lite till, hur länge till ska vi låta henne vara beroende att att sövas för att kunna sova? Både jag och pappan är övertygade om att hon vaknar på natten och gråter och skriker för att hon inte lärt sig att somna om själv.

Idag blir Jacklin 9 månader gammal! Dagen till ära har hon övat och övat och övat på att stå utan stöd, hon börjar bli riktigt duktig faktiskt. Klappa händerna är också på gång, snart så!

Tidigare har Jacklin provat att släppa taget med den hand hon hållit sig uppe med, men bara lite snabbt. Det enda som satt stopp för att hon ska stå helt själv är att hon inte riktigt vågat ännu. Men nyss låg vi alla tre i våran säng och myste och härjade, då ställde sig Jacklin upp och stod helt utan stöd i 10 sekunder!

Mjölkallergi eller inte, nu ska det klargöras en gång för alla. Vi var till läkarhuset vid Odenplan idag och träffade farbror doktorn, nej ursäkta, TANT doktorn. 
När hon tittade på Jacklins rodnader på kinderna sa hon genast att det ser ut att vara eksem och behöver inte alls vara en indikation på födoämnesallergi som vi har trott. Vi har inte märkt något annat symptom på överkänslighet, dvs magont eller nässelutslag på armarna osv, så det kan ju hända att Jacklin inte är allergisk överhuvudtaget! Jag hoppas hoppas HOPPAS att det är så, tänk vad mycket enklare det skulle vara med maten till henne då. Hydrokortisonsalva ska nu smörjas på eksemet morgon och kväll. 

Ett blodprov lämnades för att testa om Jacklin är allergisk. Ett litet stick i fingret, inget som hon reagerade på, värre var det med att det skulle mjölkas ur så mycket blod ur det där sticket. 3 små rör skulle den giriga sköterskan ha och när det var klart och Jacklin hade fått ett plåster på fingret fick hon tre små fula klistermärken som belöning. Vad ska en 9-månaders ha små klistermärken till? Stoppa i mun?

Slängde ett getöga för att se efter vad Jacklin pysslade med, och såg att hon tagit av sig sina byxor helt själv! Är det nu som nakefisperioden börjar? Jag har fått det berättat för mig att så fort jag kunde ta av mig byxor och blöja själv gjorde jag inget annat än att kuta runt naken. Hon har väl att brås på.

Äntligen verkade Jackie ha kommit ur sin tillväxtfas/utvecklingssprång/förtidstrots, då kom snormonstret igen. Jag börjar tro att det inte är meningen att jag ska få sova något alls under Jackies småbarnsår. I morse var jag därför så otroligt trött efter en natts brottning med en irriterad och smågrinandes flicka, jag orkade inte ens lyfta på ögonlocken när pappan klättrade ur sängen för att gå till jobbet. När han tog med sig Jackie ut till sig och lämnade mig ensam att sova i en timme så trodde jag att jag hade dött och kommit till himlen, ja men ungefär.

Jacklin är 36 veckor gammal. Jag behöver nog inte säga så mycket mer än så...