Jacklin och mamman

Det är en lite jobbig tid med Jacklin nu, hon gnäller och är missnöjd med det mesta, om vi inte har besök/besöker nån så hon får annat att tänka på. När det känns som att man behöver agera som ett helt dagis för att hon ska bli tillfreds så är det hemskt jobbigt att bara kliva upp på morgonen. Hon sover oroligt och är otroligt lättväckt, tror jag nattade om henne 5 ggr i går kväll. I vår säng sover hon inte heller bra, hon kämpar mot sömnen och verkar ha ont i benen för hon blir lugnare när jag stryker och masserar hennes ben lite. Det sägs att barn i den här åldern inte kan få växtvärk men det tror jag vad jag vill om.

Jag har dammsugit och plockat och städat nu på förmiddagen. Duschat/badat balja har vi gjort också. Kände att en promenad i friska luften hade varit bra för oss båda men så började det tack och lov snöa jättemycket. Nu har jag vyssan lull-at lillfröken och lagt henne i hennes säng. Själv sitter jag ensam i soffan i mitt nystädade och tysta hem, och det är så skönt.

När vi räknade lite snabbt på hur mycket burkar det blir efter 2 veckor, och vi kom upp i ungefär 80 burkar  i månaden (!!!) så kände vi båda att nu får det vara nog med burkmaten. Jag kan säga som så att många av burkarna kostar i runda slängar 13-14 kr st, huuu, vilka pengar! Hon är så stor nu att hon kan äta samma mat som vi, mindre kryddad såklart, så nu har vi börjat övergången till vanlig mat.

Så länge maten inte mixad till puré verkar det gå bra. Det ska vara rejäla bitar som hon kan plocka i sig själv. Puré förväntar hon sig ska smaka burkmat och när det inte gör det så spottar hon bara ut. I dag till exempel gjorde jag rotmos att ha till fläskkotletten som hon fick till lunch. Moset åt hon inte alls av men halva kotletten fick hon i sig hur lätt som helst, riven i små remsor tuggade och svalde hon det med lite majs, ärtor och gurka. Hon är även långt mer intresserad av färsk frukt än fruktpuré så det här känns bra.

Köttbullarna som hon fick häromdagen fick högsta betyg då hon fick i sig hela 5 st. 3 av sina egna och 2 tiggde hon från min tallrik. Det var färdigköpta köttbullar från Felix, små delikatessköttbullar (vi köper inga andra) som jag kryddade lite extra med vitlökspulver, paprikapulver och basilika. Supergoda blev de. Tillsammans med spagetti, ärtor, majs och broccoli blev det en riktig festmåltid. Det ser så roligt ut när hon stoppat en bunt spagetti i munnen så att det sticker ut en lång bit ur mungipan, och så försöker hon suga i sig den a'la Lady och Lufsen.

Idag blir det korvstroganoff och ris, kanske att hon får bara korv och ris, skippa såsen liksom. Grönsaker till.

Ytterligare en övergång är att ta tag i det här med att få henne att somna själv. Att hon är beroende av att jag vaggar henne till sömns i famnen är på väg att gå åt skogen helt nu. Pappan får knappt röra henne när det närmar sig nattning, och de eviga löprundorna mellan vardagsrummet och hennes rum för att hon vaknar hela tiden tar kol på min och pappans relation till varandra. Nuförtiden slutar det med att jag ger upp och går och lägger mig med henne bredvid i vår säng.
Vi tror båda att det är viktigare än någonsin att hon lär sig söva sig själv nu, speciellt som vi kommer skicka in ansökan om dagisplats fr.o.m 4 april. Att en dagisfröken ska sitta och vagga henne till sömns när det är dags för middagsluren går bara inte.
Det handlar inte om någon 5-minutersmetod eller att hon ska lämnas i sitt rum och somna helt själv, hon får gosas i famnen när hon är trött och klipper med ögonen. När hon är snudd på att somna stoppar vi ner henne i hennes säng där hon ev. får trilskas lite medans vi fortfarande sitter bredvid och klappar på henne och håller handen osv tills hon somnat. Att tjoffa ner henne i sängen bara sådär funkar inte.
Hoppas vi orkar härda ut den här gången...

Sitter i soffan och dricker mitt morgonkaffe. Idag står 1-årskontroll och vaccination på agendan. Vi tar bussen till Brommaplan för vi har inte bemödat oss att byta BVC än. Vår BVC-sköterska har slutat också så vi ska välja ny. Kan lika gärna byta BVC helt och hållet då, för jag trivdes med vår sköterska.

Jacklin står bredvid mig och äter äppelbitar som hon tiggt åt sig av mitt äpple. Hon är jätteduktig på att äta plockmat, så undrar jag om hemlagad mat fungerar bättre när de olika ingredienserna ligger var för sig och inte ihopmosat till en röra med sås. Hon klarar ju utan problem att äta spagetti, ris, broccoli, vindruvor (skalade och i bitar förstås), äppelbitar, ostskivor, majskrokar, smörgåsrån, makaroner, ärtor, majs utan att vare sig sätta i halsen eller spotta ut som om det vore skräp. Igår när vi var på IKEA Barkarby så åt hon till och med laxfilé från min tallrik. Mumsade på som bara den.

När jag började skriva det här stod hon bredvid mig, nu står hon upp i soffan bakom mig och drar mig i håret. Ja, hon klättrar upp i soffan själv nu, men bara om hon är barfota eller har strumpor med halkskydd på undersidan, det är för att hon får inte fäste att ta sig upp annars. Hon tar sig nerför soffan själv, likaså vår säng. Jag blir lika förvånad varje gång när hon gör som jag säger åt henne; att kliva ner från soffan/sängen med benen först.

Nu traskar hon iväg med leksakshammaren i högsta hugg och ska väcka pappan. Gullunge.

Klockan 01 sa barnmorskan att det var 9 cm öppet och att det bara var en liten kant kvar. Flera timmars vändande och vridande av kroppen i olika positioner hade alltså gett resultat. Vi kom överens om att jag skulle försöka krysta förbi den där kanten, men det gick inte. Det var helt enkelt inte moget för det ännu.
Småtimmarna kröp sakta framåt, vi småslumrade. Jag låg på sidan och pappan hade äntligen blivit erbjuden en sackosäck att vila i. Hittills hade han tryckt ihop två fåtöljer, så att kunna sträcka ut benen på säcken var tydligen välkommet, för han snarkade snart.

Efter nog den 100:e gången jag tryckte på klockan för att få påfyllning av ryggbedövning sa barnmorskan att hon nog gärna tog en koll först innan hon fyllde på. Jag antar att hon såg på mig att det var en annorlunda smärta än tidigare. Dessutom har de skvallrare på sitt rum som visar värkarnas kurvor och krystvärkar ser annorlunda ut. 

Jodå, 05.09 var klockan och efter 27 timmar med värkar var det dags att krysta på riktigt. Den sömndruckna pappan kom snabbt på fötter och stod bredvid mig när barnmorskan sa: Nu blir det bäbis!
Krystvärken kom, genast ville jag rycka åt mig lustgasen men det här var inga värkar som man bara andas igenom, man jobbar sig igenom dem. Och som jag jobbade! Träningsvärken jag hade i flera dagar efteråt och blodutgjutelserna i ögonvitorna och på bröstet vittnade om hur jag slet. 

05.26 lades det upp en varm bäbis på mitt bröst. Huvudet var lite konformat av att ha suttit fast i den där kanten så länge. Andningen kontrollerades snabbt, allt ok. Hon frågade om vi tittat efter vad det blev för nåt, och när vi sa nej lyfte hon upp bäbisen.

Det blev en tjej! Och inte vilken tjej som helst, utan världens finaste tjej!

Ryggbedövningen gjorde susen, jag kände ingenting och kunde göra precis som barnmorskan sa åt mig, stod på alla fyra, satt på boll, satt på förlossningspall. Pulsen på bäbisen sjönk jättemycket när jag stod upp så gåbordet åkte ut igen. Det blev skiftbyte och äntligen blev vi av med mähä-barnmorskan och besserwisser-sköterskan. De nya var det mera go i, precis vad jag behövde. Trots det tyckte vi båda att det var ett evinnerligt väntande alltihop, med avbrott för påfyllning av ryggbedövning såklart. Öppningsfasen gick otroligt långsamt, men 1 cm i timmen för en förstföderska är helt normalt, så vi höll oss på normalkurvan i alla fall. 

Tyvärr informerades det dåligt om att det var viktigt att jag drack vätska. Ingen i personalen erbjöd någon dryck ochpappan och jag var ju liksom helt upptagna av hela situationen så vi tänkte inte heller på det. I och med att jag hade kräkts upp min "middag" så fanns det inte mycket energi kvar i mig och jag började få feber. Plopp, plopp, två alvedon och stränga order om att dricka vatten och saft.

Dåliga pulsljud från bäbisen plus det mekoniumfärgade vattnet gjorde att det behövdes ett blodprov från hjässan. Barnläkaren vred på stora lampan och pappan var inte sen att tacka ja till erbjudandet om att ta sig en första kik på bäbisens huvud, det var öppet cirka 6 cm nu. Blodprovet var helt ok, så barnläkaren lämnade oss. 

Vi hade ingen tidsuppfattning direkt, men ungefär vid 22 förstod vi att det inte skulle bli något barn den här sidan dygnet.

Klockan var i runda slängar 17 och jag flåsade mig igenom två värkar i korridoren på förlossningen innan vi kom fram till vårt rum. Vårt rum låg närmast. Vid förfrågan om jag ville ha bedövning nästan skrek jag fram att jag var beredd att ta allt de hade. Ryggbedövning skulle beställas så fort vi kommit i ordning i rummet. Ett hiskeligt stort nattlinne på. Skulle jag behålla något på under? Skulle jag vara näck? Ingen sa nåt så jag försökte sätta på mig nattlinnet med underkläderna på. Blev tillsagd att jag ju måste klä av mig trosor och bh, trosorna för att jag skulle få såna där sexiga nättrosor och bh'n för att "bäbisen kommer ju att läggas upp på ditt bröst och då kommer det bli lite kladdigt". Det kändes overkligt att vi faktiskt var inne och födde barn, men först skulle jag tydligen kissa. Lycka till...känslan var att ha fått en kokosnöt uppkörd mellan benen.

Pappan hängde med på toa, han såg lite skräckslagen ut, själv kände jag mig konstigt full och fnittrig.

Inne på rummet igen fick jag lägga mig på sängen, värkarna var förjävliga mot mig. Vattnet togs, det var lite mekoniumfärgat men det var inget att oroa sig för. Det blev ännu värre. Lustgasen blev min vän och jag skrek i masken när jag trodde att kroppen på riktigt höll på att slitas itu. Mitt i allt kaos med kanyler och dropp kommer narkosläkaren in som ska sätta ryggbedövningen. Jag jublade inombords och gjorde precis som hon sa, låg så stilla jag kunde och sa till när det kom en värk. Plötsligt känner jag att jag måste spy. Nu! Det tog en evighet innan spypåsen hade rotats fram, upp kom korven och fantan. Sköterskan förklarade för pappan att jag nog andats in för mycket lustgas och att det var därför jag kräktes, hon kunde inte ha haft mer fel. Jag mådde toppen av lustgasen.

10 minuter gick och successivt planade smärtan ut till ingenting och jag var som i himlen. Klockan var nu ungefär 19.

Taxichauffören önskade oss lycka till och sedan gick vi in på förlossningsmottagningen på KS. Vi fick genast gå in till ett undersökningsrum och jag fick lägga mig på en obekväm brits/undersökningssäng. En barnmorska kände efter hur det låg till och en CTG sattes runt magen för att mäta värkarna och hålla koll på bäbisens puls. Vi blev lämnade ensamma, 20 minuter skulle jag ha CTG'n kopplad och efter det kom barnmorskan in igen. Värkarna var inte tillräckligt starka och regelbundna ännu, och eftersom jag bara var 1,5 cm öppen blev vi beordrade att gå ut och gå en sväng.
Det var runt 15 minusgrader och det var ett rent helvete att behöva gå ut och gå när det gjorde så otroligt ont bara av att stå upp. Barnmorskan gav oss inga direkta direktiv på hur länge vi skulle gå, så vi gick till huvudentrén och Pressbyrån för att köpa oss något att äta. Korv med bröd och Fanta. Nog den äckligaste och obehagligaste måltiden i hela mitt liv. Och att gå på toa gick inte, det var liksom nåt som satt i vägen.

Förmiddag blev eftermiddag. Telefonen gick varm, jag pratade med både mamma och mina systrar flera gånger. De var väldigt nyfikna på hur allt gick och jag tyckte att det gick ganska bra ändå. Det fascinerade mig hur det kunde göra så förbaskat ont precis när värken kom, stegrade sig och till sist ebbade ut till att det inte kändes ett dugg mellan värkarna. Att sitta ner gick inte, jag vankade runt hemma i lägenheten och det gjorde pappan ännu nervösare. 
Jag minns att min storasyster vid ett tillfälle sa att hon tyckte att jag verkade så lugn, och min förklaring var att det ju inte fanns något att hetsa upp sig över, det går som det går. Vi får ta det som det kommer.
När jag senare pratade med lillasyster fick jag under det 10 minuter långa samtalet 3 värkar och hade hemskt svårt att prata. Såklart gick bongotrummorna till storasyster som slängde sig på telefonen och sa att nu måste du nog ta och åka in snart!

Klockan 15 ringde jag till förlossningen igen, talade om att värkarna nu kom med 4 minuters mellanrum och fick grönt ljus att åka in. 

Vi hade sedan länge packat klart BB-väskan och det var bara att ringa taxi för att ta oss till Karolinska i Solna. Innan taxin kom stod jag och höll i mig i dörrposten medans värkarna slet i min kropp. De kom tätt nu, och det gjorde skitont. När vi väl satt i taxin lugnade värkarna ner sig både i intensitet och i täthet, skönt med lite vila. Passade på att slänga iväg sms till vänner och talade om att vi nu var på väg till förlossningen. Jag hade nu haft värkar i 13 timmar.

Runt 11-snåret var värkarna någorlunda regelbundna, men kom med cirka 5-6 minuters mellanrum. Jag hade precis ätit panerad fisk med potatis och stuvad spenat, lagomt att ladda kroppen med tyckte jag. Att det fanns jättemycket panerad fisk med potatis och stuvad spenat i kylskåpet som måste slängas bort spelade också in lite grann. Pappan åt ingenting, han hade ingen matlust alls. Tvärtom sprang han på toa hela tiden som om det var hans kropp som förberedde sig på förlossning.
Jag ringde till förlossningen och fick mina misstankar bekräftade, att vi kunde stanna hemma tills värkarna kom med 3-4 minuters mellanrum och att ta Alvedon om det kändes jobbigt. Alvedon hade jag redan tagit men tyckte att värkarna kändes ganska mycket ändå. Vi försökte titta lite på tv men det var svårt att koncentrera sig.

För exakt 1 år sedan satt jag och försökte få i mig frukost. Det var inte vilken morgon som helst, värkarna hade nämligen startat kl 03 den natten och kom lite då och då. Vid 06 ungefär ringde jag mamma och berättade, hon rådde mig att fika lite och sedan lägga mig igen, försöka vila. Vilan gjorde att värkarna avtog vilket gjorde mig besviken, men jag var tacksam för de timmar jag ändå lyckades sova. 
När jag så klev upp vid 08-tiden började värkarna komma igen och efter frukost lade jag mig i ett hett bad, dels för att lindra smärtan lite grann och dels för att jag hört att det skyndar på öppningsprocessen. Men så fasligt ont gjorde det inte. Inte än.

Jacklin sitter upp i sängen bredvid mig och kör in handen under armen eller ryggen eller låret eller vad det kan vara som ligger närmast. Hon kör in handen med handflatan neråt så hennes naglar liksom hugger fast i mitt skinn och jag hinner tänka att jag kommer få blodiga klösmärken om jag inte kliver upp innan jag faktiskt inte står ut längre och kliver upp. Sträcker ut armarna och fångar upp min dotter som nu står upp i sängen.

Vi går ut i köket och sätter igång kaffe, sedan styr vi kosan mot hennes rum där vi byter hennes blöja. Sedan köket igen och skakar i ordning en flaska välling som alltid måste värmas längre än det står på paketet för att vattnet är så förbaskat kallt. Vällingen äts i min famn i vardagsrummet.

Ställer ner henne på golvet och går och hämtar mitt kaffe. Mjölken är slut. Skär upp en stor bit kladdkaka. Sätter mig i vardagsrummet och slår upp datorn. Vällingflaskan som inte är helt tom står på vardagsrumsbordet och jag märker knappt att Jacklin tar den. Knappeti knapp, kladdkakan uppäten, kaffesörpel, vad gör hon? Ser vällingprickar och pölar på golvet, på högtalaren, på vardagsrumsbordet, på pappans server som står på golvet, ajaj. Vet Ni att våtservetterna för bäbisrumpa är perfekta att städa med? Offrar en och torkar upp sölet, och kommer med ens på att Jacklin brukar producera en osande blöja ungefär nu. Vi går in i badrummet och hon får prova sitta på den nyinköpta pottan. Hon tittar frågande på mig, varför sitter jag på den här? Hon får leka med baddockan och badleksakerna, men det distraherar mer än det får henne att slappna av och göra nummer två, inte ens lite nummer ett kommer så vi ger upp.

Hon är ett riktigt yrväder, klättrar upp och ner för soffan, klättrar på mig, drar mig i håret, vandrar iväg lite själv och skjuter matstolen framför sig. Hon kryper ingenting längre, hon går och springer. Säger dada, titta, mama och sånt babbel. Klättrar upp i soffan och ställer sig i mitt knä, öppnar munnen och trycker den mot min och sedan skrattar hon och klättrar ner igen, med fötterna först, precis som vi har lärt henne.

Pappan är hemma från jobbet idag, han är sjuk. Jacklin gör sitt bästa för att muntra upp sjuklingen genom att leka cirkusprinsessa.

Har jag sagt att Jacklin älskar majs? Hon plockar de guldgula kornen med sina små fingrar och stoppar dem i munnen med ett så nöjt uttryck i ansiktet att man får hejda sig från att ge henne en hel burk åt gången.

Det mesta är uppackat nu, det är bara våra kläder som ska vikas ihop och hängas upp i garderober och läggas i sina lådor. Under uppackningens gång upptäckte jag en av Jacklins julklappar som jag hade glömt att nämna. En Spöket Laban tallrik med sugpropp på undersidan från moster Susanne.
Det känns lite onödigt att packa upp saker som vi inte har behov av att använda just nu, så vissa av våra julklappar ligger kvar i sina kartonger och påsar. Snart måste vi ju börja packa ner vårt hem i lådor, usch vart ska man börja!? Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot flytten, jag vill börja nu men det funkar faktiskt inte när vi har Jacklin. Kanske vi skulle försöka oss på att skaffa barnvakt under flytten? Det skulle underlätta mycket. Men nummer 1 på listan är att skaffa flyttkartonger.

Så hur mår vi då? Det har varit helt fantastiskt avslappnat och skönt den här julledigheten, ja det är praktiskt taget första gången vi inte känner för att ställa in nästkommande Hälsingeresa. Förstå mig rätt, vi vill hemskt gärna åka hemöver och träffa alla, men det är otroligt jobbigt att bo i en väska hos en massa andra. Sova i någon annans säng, byta Jacklins blöjor på golvet någonstans, grejer överallt, anpassa sig, inte vara i vägen. Hur hemma man än känner sig så är det ändå inte hemma.
Jag tror jag aldrig skulle klara av livet som kringresande.

Jacklin har somnat förmiddag och jag övervägde länge om jag skulle krypa ner i sängen bredvid pappan eller kliva upp och dricka nykokt kaffe och sitta för mig själv en stund. Jag valde att stänga dörren om dem och sätta mig vid datorn.
Man behöver tid till eftertanke ibland, ta en paus, vara sig själv. Inte mamma, inte sambo, bara jag. Skönt.

Idag har jag pirr i magen. Dels för att vi om några timmar skall bege oss ut i tågtrafiken och tuffa hem till Hälsingeskogarna. Vi har lite skämtsamt skojat om att vi förhoppningsvis är framme före Kalle Anka, men det är inte utan en gnutta skräck vi säger det. Försenade och inställda tåg gäller visserligen främst södergående tåg och tåg som utgår söder om Stockholm, och det gör inte vårt tåg. Enligt hemsidan ska vårt tåg inte beröras alls. Vi hoppas innerligt att det fortsätter vara så.

Magpirret beror också på att vi har en flytt framför oss. Ja! Den 1:a februari flyttar vi in i 3:an i Sundbyberg som vi var och tittade på igår. Vi blev totalt förälskade i lägenheten och vi fick en go känsla i hela kroppen bara att vara där. 

Pappan vevade fram mobilen och tog några bilder som allra hastigast. Tyvärr fick han inte med tapeten i sovrummet med balkongdörren, den är såååå fin! 

Jacklin kommer nu att få ett eget rum och vi kommer att ha ett riktigt kök. Underbart!

Jag sitter i soffan med Jacklin sovandes på armen. Hon gör det ofta nuförtiden. Det verkar vara ett av två sätt att få henne sova mer än 20 minuter i sträck. Det mest effektiva sättet är att lägga henne bredvid mig i vår säng och somna jag med, men då skulle jag inte få något gjort alls om dagarna.

Det är julafton snart, och den enda julstämningen här hemma är den vita julstjärnan som jag har hängt upp i vardagsrumsfönstret. Matchar fint ihop med de vita linnegardinerna som kanske kan ses som lite juliga de med. Röda blockljus har vi som adventjus på soffbordet, men Jacklin är alltför intesserad av eld och att elda för att vi ska kunna ha dem tända när hon är vaken.

Jag har försökt städa idag igen. Gjorde ett ryck igår och skurade hela badrummet med en klorinblandning i sprayflaska, även köksluckorna, men idag har det bara blivit lite dammsugning och byte av sängkläder. Alltid något. Känns skönt att jag äntligen skurat inne i badrummet faktiskt, blir det inte så jobbig flyttstädning om det blir att vi tar lägenheten som vi ska iväg och titta på ikväll.
Den ligger i Sundbyberg, ytterst nära till t-bana och pendel, 76 kvm stor. Hyran är skrattretande hög; 8773 kr, men tydligen helt rimlig med tanke på storlek och läge. När jag börjar jobba och får in mer pengar kommer det förhoppningsvis kännas som en loska i havet. Om vi nu tar den vill säga, förra lägenheten ropade vi hej till på tok för tidigt. Vi sade hej då rätt snabbt och gick därifrån som hundar med svansen mellan benen. Så, inga höga förväntningar här inte. Vi får bara hoppas att den här inte också har snetak över badkaret så man inte kan stå upp och duscha.

Jag längtar efter ett eget rum till Jacklin. Och ett kök som rymmer ett köksbord och stolar.

Se där, nu vaknar tösen. Färdigfilosoferat för den här gången.

Sitter och tittar på bilder från när Jacklin var nyfödd och blir alldeles varm i hjärtat. Det känns som ett helt liv sedan vi låg där på BB och fumligt provade oss fram som föräldrar till den finaste ungen som finns. 

1. Ha badrumsdörren öppen. Jacklin har nämligen lärt sig öppna toalocket. Har en känsla av att vi framöver får vara beredda på att hitta både toarullar, leksaker och skor i toastolen.

2. Ha tända ljus på vardagsrumsbordet. Busfröken har fått så långa armar nu och svingar och kastar leksaker överallt. Igår försökte hon elda upp en stor väska med mjuka klossar över adventsljusen.